Jag kom till Löfstad ca kl 8. Då gick Tova och jag till kontoret där vi kollade e-post och lyssnade på telefonsvararen. Sedan gick vi och hämtade böcker som skulle till ÖLM (Östergötlands länsmuseum).

När vi hämtat böckerna var det ett långtråkigt möte, jag somnade nästan. Men det var gott fika. Efter det gick jag tillsammans med Annika och låste upp slottet. Resten av dagen jobbade jag i Slottsboden, där jag fick plocka fram nya saker och prismärka dem.

Till lunch åt vi Biff von Fersen (HAHA) på Värdshuset. Jag hade jättekul!

Hilda, praoelev på Löfstad

Efter att ha misskött min förkylning tidigare i veckan har jag dragit på mig en rejäl hosta. Så istället för att gräva järnåldersgravar ute i Sturefors får jag nu stå och sålla jordprover inne på museet. Det känns extra tråkigt idag, eftersom det är riktigt soligt och fint väder för första gången på länge. Dessutom hittade vi spännande saker igår: två gravgömmor med brända människoben, en kniv och ett annat järnföremål som vi inte har kunnat se vad det är för något ännu. Å andra sidan är det ganska skönt att få en paus från gyttjan.

Jorden jag sållar kommer också från stensättningarna i Sturefors och jag hittar lite fynd i dem med. Jag letar speciellt efter hartstätningar och andra småsaker som kan vara svåra att se i den kletiga jorden när man gräver. Hartstätningar är rester efter en ask av trä eller näver som man lagt de brända benen i innan man har satt ner dem i graven. Av själva asken finns det inget kvar efter 2000 år i marken, men små bitar av harts, med avtryck av askens botten och sidor, kan bli bevarade. Eftersom de är små och kan se ut som kolbitar innan man tittar närmare på dem är de svåra att hitta även i vanliga fall, och nu, när det är mörkt och lerigt, får man ha riktig tur om man ska se dem. Därför tar vi in jorden och sållar den i museet där vi har bra ljus och rinnande vatten. Än så länge har jag bara hittat brända ben. Jag ska dock hämta fler jordprover i eftermiddag, och sen får vi se....

Hanna Larsson, snuvig arkeolog
Mejla till Hanna

MONEY MONEY MONEY………. (inte always funny)

Hela min vakna tid verkar gå åt till att räkna just nu! Satt på bussen i morse och kom på mig med att räkna antalet rader med säten för att sedan gångra med två för att få fram antalet passagerare! Har aldrig hänt tidigare. Jag arbetar alltså med ekonomi och administration på avdelningen för arkeologi. Normalt är detta ett roligt och tacksamt arbete. Det är det väl i och för sig nu också, men kanske lite väl mycket siffror och listor att kolla upp! När jag tänker tillbaka så har jag väl alltid undrat över mitt yrkesval så här års.

Tiden bara rusar fram och det är mycket som ska hinnas med både på jobbet och hemma innan jul. Marie O och jag var på Cloetta igår och handlade julgodis, så även i år får familjen vara utan hemgjord knäck och ischoklad! (De börjar bli vana.)

Förresten… det var 24 dubbelsäten plus ett enkelsäte. Bussen var full, så det blir alltså 49 passagerare.

Britt Pettersson, administratör avdelningen för arkeologi
Mejla till Britt

Om hur och varför vi visar och berättar om arkeologi men också om spagetti.

I mitt arbete som arkeolog ingår det att ”informera tredje man om uppdraget” som det så vackert heter i våra avtal som vi skriver med dem som vill ha arkeologiska uppdrag utförda av oss. Det betyder i praktiken att jag som arkeolog är skyldig att berätta om och visa mina undersökningar för dem som är intresserade och vill veta mer. Förutom att visa utgrävningar har jag också genom mitt uppdrag som anställd på museet ett ansvar att förmedla den kunskap som jag besitter om vår historia.

Nu är begreppet arkeologisk förmedling på väg ut och skall istället ersättas med publik arkeologi. Kort kan man beskriva skillnaden mellan arkeologisk förmedling och publik arkeologi i hur man ser på själva publiken. Publiken vid klassisk förmedling tar passivt emot informationen som arkeologen förmedlar medan det i publik arkeologi sker ett utbytte i dialogform mellan arkeologen och publiken. Nu är inget svart eller vitt och det har genom åren skett åtskilliga möten mellan arkeologer och allmänheten som kan betecknas som publik arkeologi och det kommer i framtiden hållas många föredrag av arkeologer som inte kan kallas något annat än ”klassisk” arkeologisk förmedling. Jag har personligen inga problem med detta så länge som båda finns. Lika självklart som specialintresserade exempelvis skall kunna få en föreläsning om gravfynd från något specifikt gravfält skall det dock vara att vi som arkeologer skall söka nya grupper, nya tilltalssätt och på så sätt ta tillvara det intresse som finns kring arkeologi och vår historia även utanför de grupper som vi traditionellt når.

Något som jag har haft möjligheten och förmånen att vara med om är att prata om arkeologiska fynd tillsammans med barn. Många gånger sker detta i samband med att barnen läser om sten-, brons- och järnålder i skolan. Ofta kan också dessa möten över ett fynd, förutom att det förhoppningsvis levandegör historien som barnen läser om, ge mig nya infallsvinklar och framför allt få mig att själv ifrågasätta mina egna och andra arkeologers tolkningar. Ett silkärl blir lika självklart en sådan där man häller spagettin i som flintyxan kan bli en dörrstopp.

Att yxan inte skulle vara en dörrstopp går nog att argumentera för, och de flesta håller nog med, att den åtminstone ursprungligen gjordes som yxa. Silkärlet är ett keramikkärl som, likt ett durkslag, är fullt av hål. Kärlen hittar vi på boplatser och i gravar från järnåldern och dess funktion är oklar och omdiskuterad. Om jag då säger nja, spagetti har vi inte ätit så länge i Sverige, kanske bara 50 år, så spagetti åt folket på järnåldern nog inte… kommer repliken snabbt, hur vet du det. Ja, hur vet jag att människorna inte under järnåldern blandande mjöl och vatten, knådade blandningen ordentligt för att sedan kavla ut degen och skära den i långa remsor som man kokade för att sedan hälla av maten i ett silkärl. Jag kan egentligen bara konstatera att jag har ingen aning om de åt spagetti på järnåldern eller inte och därför kan jag inte heller säga att silkärlet inte har använts vid spagettitillagning, även om jag tror att jag kan få problem att empiriskt bevisa spagettikok i Östergötland under järnåldern...

Rickard Lindberg, arkeolog och spagettikokare
Mejla till Rickard

När stormen Per i januari 2007 drog fram över det östgötska landskapet föll ett stort antal träd. Ett järnåldersgravfält med tät granskog väster om Linköping fick omfattande stormskador. Stormen drog här upp rejäla rotvältor och med dem följde också delar av gravarna. Det är dessa rotvältor med innehåll som under hösten undersökts av oss arkeologer på länsmuseet.

Utrustade med yxa, såg och busksax har vi arbetat oss genom rotvältorna för att frilägga gravarna. Rötterna hade kopplat ett ordentligt grepp om delar av stenpackningar och kantkedjor. Bland stenarna låg brända ben och keramikskärvor, rester av gravgömmorna. Här fanns också sånt som sannolikt tillhört den dödes personliga utrustning; delar av en benkam med inristade cirklar och streck och ett ringformigt spänne som kanske suttit på den dödes kläder. De öppna skadorna i gravarna bäddades efter undersökningen in med skyddande fiberduk och gravarna förslöts därefter med de stenar och den jord som vi tidigare lyft bort. När vi packade ihop singlade snön sakta ner – bäddade in gravarna i ett mjukt vitt täcke.

Titti Fendin, arkeolog
Mejla till Titti

Varför blev jag arkeolog? En fråga som jag ställer mig ibland. Svaret är givet. Jag har världens roligaste yrke. Jag har alltid varit historieintresserad och efter några år inom en annan bransch var jag tvungen att skola om mig. Valet föll på arkeologi. Jag hade en bild av att man sommartid grävde efter de fysiska lämningarna utomhus och att man vintertid satt inne och forskade. Just denna kombination av fysiskt arbete och forskning tilltalade mig.

Hur blev det? Om vi tittar på det gångna året. Jag ägnade hela sommaren att sitta inomhus och skriva arkeologiska rapporter. Sen blev det höst och vinter och helt plötsligt är jag i Sturefors utanför Linköping och gräver ett väldigt fint gravfält. Men vänta nu! Borde det inte vara tvärtom? Inne på kontoret på vintern och ute på sommaren.

Hur som helst jobbar jag med ett toppengäng och stämningen är på topp stort sätt hela tiden. Vi har precis börjat gå ner i de stensatta gravarna och väntar med spänning på fina fynd. Hittills har vi funnit förhistorisk keramik, men vi hoppas på mer. Vinter eller sommar spelar ingen roll, bättre kollegor, ett spännande och mer varierande jobb får man leta efter. Jag har utan tvekan det bästa jobb jag kan tänka mig.

Petter Nyberg, arkeolog
Mejla till Petter

De flesta har antagligen läst eller hört talas om katastrofen när en svensk DC 3:a den 13 juni 1952 blev nedskjuten efter att ha genomfört ett radarspaningsuppdrag. Efter att ha legat på havets botten kunde man på våren 2004 bärga vraket. Nu håller man på att bygga en ny utställningslokal på flygvapenmuseum i Linköping där DC 3:an senare skall ställas ut.

Alla åren i vattnet har naturligtvis satt sina spår och jag tillsammans med en kollega blev igår ombedda att titta på vraket. Som konservator kan man råka ut för varierande frågeställningar. Att arbeta med ett flygplan är dock första gången. Mycket av konserveringsarbetet är redan utfört på Muskö där planet förvarades före transporten till Linköping. Vårt arbete kommer att begränsa till sig att konsolidera den flagande färgen på tre nationalitetsmärken. Färgerna har ursprungligen varit gula kronor på blå botten men under den långa tiden i vattnet har den gula färgen blivit svart och den blå grön. Ett annorlunda och spännande arbete som vi hoppas få göra under våren.

Johan Roos, målerikonservator
Mejla till Johan

Finns det inga bevarandevärda kulturmiljöer i länet? Jo självklart! Men inte om man ska tro er bloggläsare… I mitt förra inlägg, i början av oktober, bad jag er att mejla till mig och berätta om era favoritplatser. Alltså platser som ni skulle vilja bevara för framtiden. Fick dessvärre inga svar, ingen respons alls… Tur är väl då att vi har så engagerade högstadieelever runtom i länet! Några klasser, närmare bestämt sex stycken, har under hösten deltagit i projektet K-märkt på schemat – östgötsk ungdom på spaning. Och hej och hå vad det har k-märkts! Eleverna fick nämligen, bland annat, i uppdrag k-märka två objekt från skolorten och/eller boendeorten! Och vad valde de? Och varför? Nedan följer ett axplock!

Stenbocksskolan, klass 8D, Boxholm:
Pizzeria Torget, ”Det har varit en av de bästa pizzerna i Sverige och dom har väldigt god sås där.” Boxholms osten (cisternen), ”För att den visar något som bara Boxholm gör. Den är häftig, och osten är god.” Skateboardrampen i Boxholm, ”Jag vill k-märka rampen för där är det roligt att åka bräda”.

Nyhemsskolan, klass 9E, Finspång:
Auroratemplet, ”Det ligger mycket intressant historia bakom det. Det är det ända exemplaret vad jag vet. Jag tycker den är fin och värd att bevara.” Ås gård, ”Det är gammalt, och vi har inte mycket gammalt kvar i Finspång.” Viberga storlager, ”För att det är en del av Finspångs historia eller Östergötland.”

Värgårdsskolan, klass 9A, Kisa:
Ydre motorklubb, ”För att då behöver man inte åka in till Linköping + man behöver inte betala för att åka på 50cc banan.” Kättilstad naturreservat, ”Det är ett fint naturreservat, med mycket olika djur, träd och växter. Det finns även gamla husgrunder.” Campingen i Horn, ”Det är bra att det kommer lite folk till Horn.”

Vammarskolan, klass 9A, Valdemarsvik:
Grännäs idrottsplats, ”Nils Lideholm börja ju typ sin karriär där.” Gusums kyrkogård, ”Speciell kyrkogård som ligger härligt på en kulle. Kul att den är annorlunda!” Vattentornet i Valdemarsvik, ”Jag tycker att man ska bevara den för att se hur vattentornen såg ut på vår tid.”

Petrus Magni skola, klass 8AB, Vadstena:
Lasarettsparken i Vadstena, ”Det var ett ställe där det var ett sjukhus där många personer hade ett jobb. De är en vacker plats.” Klosterkyrkan, ”Det gör så att vi får turister.” Kungsvalla IP, ”Det är viktigt att ha kvar idrottsplatsen. Den ligger på en bra plats och folk måste kunna få fortsätta spela fotboll.”

Nya Munken, klass 9F, Linköping:
Tage Danielsson statyn, ”Jag vet inte om denna redan är k-märkt, om inte tycker jag denna ska bli det för det betyder en hel del om Linköpings historia.”Sandstranden utanför Scandic, ”Det är en mysig plats där man kan umgås med familj och vänner under en varm sommardag och dröma sig bort till varmare länder.” Kyrkans fritidsgård i Johannelund, ”Jag kommer ihåg allt i årskurs 7. Allt var nytt, stora elever/äldre elever, stort eget ansvar och krävande lektioner. På varje matrast i hela 7:an gick jag och mina kompisar in på fritidsgården. Där inne fick vi tid för bus och skoj! En tidspunkt på dagen då man kände sig ’liten’ igen. Inget ansvar därinne.”

Oj det här blev ett långt inlägg och detta var som sagt bara ett litet urval... I sin helhet visar k-märkningarna på stor variation, där många olika miljöer representeras! Tack till dessa klasser som deltagit i projektet under hösten! När jag ändå är i farten passar jag också på att önska er och alla jag känner en riktigt God Jul!

Caroline Morgansdotter, byggnadsantikvarie
Mejla till Caroline

Efter flera veckors förberedelser med städning och julpyntning av slottet var det dags för årets julmarknad på Löfstad slott. Alla var taggade för att ta emot besökarna från Norrköping med omnejd. Det regnade även i år så till nästa år när Julmarknaden jubilerar 25 år så hoppas jag på snö. Fast vi lyckades få en fin julstämning i och omkring slottet så skulle snö ge den lilla extra känslan av Jul.

På marknaden kan man hitta det mesta. I slottsköket bakas det pepparkakor i de gamla ugnarna som sprider en härlig värme och känslan av hur det var förr i tiden. Ljusstöpning på traditionellt sett görs av Lions Skärblacka. Hantverkare och lokala matproducenter säljer sina varor på köksvåningen. På paradvåningen visas slottet julpyntet som det så ut för 100 år sedan.

Eva Taleman, Löfstad Slott
Mejla till Eva

Visst finns det fler kreativa själar därute som precis som jag har kastat sig över en ny stickbeskrivning med frenetisk iver… bara för att X antal år senare inse att den där stickningen kommer aldrig att bli avslutad. År efter år ligger den där och samlar damm, pockar på uppmärksamhet och triggar det dåliga samvetet. Men slänga den går inte och slutföra den lockar inte tillräckligt mycket. Man borde kunna göra något roligare av de där halvfärdiga monstren! I sommar kommer vi att ha vernissage på en utställning om stickning. Lustfyllt, kreativt och kanske lite galet ska vi närma oss ämnet och önskar nu er hjälp. Donera era gamla oavslutade stickningar till utställningen så ska vi se till att det gamla dåliga samvetet blir förvandlat till något nytt, lekfullt och mycket kreativt alster. Och har ni inga gamla oavslutade verk är det bara att börja sticka…

Anna Kufver, stickfanatiker
Mejla till Anna

Ute är det mörkt, det var ett ta sen man såg solen! Inte hjälper det att regnet som faller är oerhört blött och kallt! Nu är tiden när man får köra motivationsövningar varje morgon för att förmå sig att lämna den varma, mjuka platsen under täcket. I alla fall, väl på plats, efter diverse motivationsövningar, har förmiddagen varit bra. Har hunnit med att skriva rent en hel del anteckningar från seminarier, kurser och föreläsningar och också en hel del reflektion som är en absolut nödvändighet i mitt jobb som pedagog. Om jag inte får input och inte hinner reflektera är risken stor att det jag själv ger blir gammal, oreflekterad skåpmat och det är ingen aptitretare precis! Som pedagog vill jag ge det allra bästa till varje person jag möter, målet är göra varje besökare synlig, att ge upplevelser och skapa samtal – aha-upplevelser som leder vidare!

Ska snart ta emot en grupp i Döden som straff, har haft många sådana på sista tiden. Kul att skolorna nappar, även om jag tycker det borde vara ännu fler då dödsstraff är verklighet på många håll i världen – och, det är inte så himla länge sen det var verklighet även här hos oss. Och, vi är ju dessutom helt gratis för skolorna! Ett angeläget ämne där tankar väcks. En vanlig fråga från eleverna rör giljotinen som visas. De frågar om det verkligen är den riktiga, den som faktiskt använts – och svaret är ja. 1910 avrättades Johan Alfred Andersson Ander med just precis den giljotin som vi visar. Det kom att bli det sista dödsstraff som utfördes i Sverige. Giljotinen väcker starka känslor och allvaret, verkligheten i det hela blir påtaglig. Det blir på riktigt, precis som en bra museiupplevelse ska vara!

Annars är det nästa års utställning som ligger på mitt bord, dels konst med Maria Friberg, dels en utställning om modernismen – preliminärt kallad Idéer och verklighet som ska handla om varför husen och samhället ser ut som det gör. Två spännande utställningar som jag hoppas blir bra upplevelser, på riktigt!

Lena Lindgren, utställningar och pedagogik
Mejla till Lena

Till Östgötarummet – vars andra omgång vi just nu håller på att färdigställa – ska det sitta en stiliserad karta över Östergötland. En karta för bland annat studieändamål där man via figurförsedda magneter ska kunna märka ut städer, industrier och liknande.

Kartan är ritad av Ulla Ridderberg och CAD-fräst i MDF, så mitt jobb är ”bara” att göra några kompletterande fräsningar för vissa mindre vattendrag och en massa timmars arbete med detta pillerillmålande i alla vikar och åar eftersom sprutlackering inte är möjligt.

Men vad som fascinerar mest när man tittar på denna karta är all den skog vi måste ha i Östergötland (mörkgröna fält). Man brukar normalt bara höra talas om den bördiga och rika slätten (mörkgula delen) med sina vajande sädesfält. Kan bara hoppas att man börjar nyttja all denna mindre befolkade skogsmarksareal och dess bergsformationer – för vindkraftsändamål. Då kan Östergötland än mer berika sig på dess egna naturresurser.

Roland Djerf, tekniskt underhåll
Mejla till Roland

Efter en tung förra vecka ser denna vecka lite lättare ut. Rhoine börjar senare idag eftersom han jobbar ikväll. Det är en kvällsföreläsning med Karol Vieker i anslutning till vår utställning In Hate We Trust.

Det är snart dags att ta fram våra adventsljusstakar. Mehdi och Hansa har gått igenom alla och kollat så att dom funkar, fredag kommer dom upp i fönstren.

Vi i vaktmästeriet har börjat med Pacsoft online vilket innebär att vi skriver ut etiketter från datorn när vi ska skicka iväg större paket, det underlättar mycket för oss.

Jag har varit uppe vid Krogfallsstugan och iordningställt efter helgens julmarknad, det var böcker och julsaker som skulle tillbaka till museet. Mehdi håller på att tömma ett elförråd. Det ska byggas om till kontor och det blir nog bra.

Patrik Karlsson, vaktmästare
Mejla till Patrik

Jag bär fortfarande med mig glädjen jag uppfylldes av igår då jag var och visade lokalhistorisk film på Aspens servicehus. Ett fyrtiotal seniorer hade samlats för att se den produktion jag klippt ihop med sekvenser från Linköping då det begav sig. Det är en otrolig tillfredsställelse när man känner att man verkligen åstadkommit något bra, känslan av att verkligen glädja någon annan, och det kände jag igår.

Idag ska jag fortsätta inventeringen av alla de samlingar av privatägda filmer vi fått in. Alltsedan Correns reportage för ungefär två månader sedan, som till stort handlade om vår riktade insamling av privatägd film, har min telefon gått varm, och gör till viss del fortfarande. Tjugofem filmsamlingar har jag fått in och det kanske inte låter så mycket, men då ska man komma ihåg att en samling kan innehålla trettio, fyrtio stycken filmer.

Privatägda filmer skiljer sig mycket från exempelvis filmer från arkiv. De flesta filmer visar familjelivet till vardags och till fest. Barnens uppväxt, bröllop, utflykter och student är några exempel. Det är som att titta in i ett levande familjealbum. Sedan görs ett urval utifrån vissa kriterier över vilka filmer som väljs ut till digitalisering inom mitt projekt. En svår uppgift som jag känner vördnad samt stor respekt inför.

Ellika Kyndel, filmtok
Mejla till Ellika

Måndag igen efter en bra helg med vindsröjning, promenad i ”Novemberljus” och söndagsvisning.

Startar med cykeltur från Skäggetorp till Landstingets Rörelse & Hälsa på Kanonhuset. Månen lyser upp cykelbanan och luften är sval och skön. Åker förbi Universitetssjukhusets trygga koloss och tänker ett ögonblick på medicinhistoriska utställningen vi just plockat ner. Det är många märkliga instrument vi packat. När vi kom till diverse sprutor och tandläkarutrustningen blev åtminstone jag tidvis blek om nosen… Efter en timmes träning i syfte att stärka knäna cyklar jag till jobbet via Trädgårdsföreningen och åker förbi en av museets ”utgårdar”, Krogfallsstugan, den som en gång var en början till Linköpings variant av Skansen.

Dags att planera veckans jobb. Hade redan igår visning av vårt fina ”Östgötarum”. Jag tycker att det är väldigt roligt att vara där med besökare och berätta om föremålen längs väggen, där alla Östergötlands kommuner är representerade. Naturligtvis passade jag på att ta upp en vagn med flera föremål, då jag tycker det är viktigt att visa så mycket som möjligt ur våra rika samlingar och att det går att titta närmare än när allt är placerat i monter. Vi pratade också om vad som var riktigt typiskt östgötskt… maten? dialekten? Två av besökarna kom från Danmark till Östergötland för ett år sedan och intresset för landskapet var stort. Jätteroligt!

Efter en timmes prat och visning tryckte jag åter på knapparna så vårt vackra bildspel kom igång och några satt kvar och såg på det och ett par filmer från förr.

Idag ska vi packa ner det som återstår av medicinhistoriska utställningen. Det är ett helt bord (under glashuv, förstås) fullt med votivfigurer i lera. Figurerna, som kommer från det antika grekiska templet, föreställer mer eller mindre intima kroppsdelar. Hade man ont någonstans eller besvär på annat sätt kunde man köpa motsvarande kroppsdel av lera och offra på ett altare i templet och därigenom bli hjälpt. Det känns ansvarsfullt att packa dessa föremål, som har formats för så länge sedan och ingett människor hopp om bot. I mina alldeles privata funderingar tror jag dock att det är mera tillförlitligt att regelbundet gå på gym och stärka knäna än att köpa ”lerdito” och hoppas på bättring! Jag kan som så många gånger förr konstatera att jag har ett väldigt roligt och omväxlande jobb!

Eva Lundblad, Samlingarna
Mejla till Eva

Träningsvärk!

En av anledningarna att jag trivs så bra med mitt yrke är att arbetet är så varierande. Att vara arkeolog innebär både ”skrivbordsjobb” på kontoret och grävningar på olika typer av fornlämningar.

Grävningarna i sig kan också vara mycket varierande. Ingen är den andra lik. I veckan har jag till exempel för första gången undersökt rotvältor. Det kanske låter konstigt men ni kommer säkert ihåg stormarna Per och Gudrun. I stormarna vindfälldes oerhört mycket skog. En del av träden stod på gamla gravfält. När rötterna slets upp av de starka vindarna skadades många gravar. Just nu är vi alltså ute och gräver en del av de gravar som bedömts vara allvarligt skadade.

I veckan har jag och två kollegor varit på ett stort gravfält norr om Linköping. Det är anlagt under järnåldern, cirka 500 f Kr-1050 e Kr. Vi undersöker den jord som sitter runt rötterna och den som ligger i rotvältan. Därefter fyller igen gropen med den jord och de stenar som vi tagit bort. Man kan säga att vi inte bara undersöker gravarna, vi försöker också reparera dem. I onsdags fann vi resterna efter en gravgömma med kremerade ben efter människa. I jorden hittade vi också fragment av en benkam och en litet spänne. Benen och föremålen har vi tagit till museet för analys och konservering.

Men det varierande jobbet har kanske en nackdel. Ibland sitter man framför datorn under en ganska lång period. Det har jag gjort. Vad händer då när jag börjar gräva igen? Jo, detta händer mig varje gång: Första dagen ute är så rolig! Jag hugger i för kung och fosterland. Jag glömmer alltid bort att jag inte är så ”vältränad” som när jag senast ”gick in från fält”. Det leder självklart till en hisklig träningsvärk. Aj, aj…

Tur att det blev lite kontorsjobb idag så jag kan vila upp mina arma små muskler. Trevlig helg!

Emma Karlsson, arkeolog
Mejla till Emma

Nu har jag snart arbetat en vecka efter min månadslånga höstsemester med valp – eller matteledigheten som jag själv vill kalla den. Det är både roligt och jobbigt att komma tillbaka. Det är en massa pusslande för att få ihop arbetsliv och privatliv med en liten ny familjemedlem. Känner mig som en ensamstående småbarnsmamma. Fast visst är hon söt. Kan inte låta bli att visa upp lilla Flamman på bloggen.

Här hos oss arkeologer är det full fart och jag fick kasta mig in i arbetet igen. Mejlen svämmade över med drygt 300 meddelanden och det var inte bara spam utan en massa som krävde åtgärd ganska omgående. Nu börjar jag känna att situationen är under någorlunda kontroll. Jag har till och med hunnit göra en murbruksgenomgång på nio prover ifrån Lönsås kyrka och tiondebod. Marie skriver för fullt på rapporten.

En annan spännande uppgift den här veckan har varit att skriva en kortfattad omvärldsanalys för avdelningen till nästa strategigruppsmöte som är i morgon. När bloggen är skriven ska jag ge mig i kast med en kostnadsberäkning för en ny elkabelsträckning förbi Djurshyttan i Hällestads bergslag. Kabeln kommer att passera igenom ett stycke spännande industrihistoria.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

”Klong”, säger det under grävmaskinsskopan.
”Nu kommer gravarna”, säger jag till min kollega Petter som nickar instämmande.
”Klong, klong, klong, klong”, säger det under skopan hela första dagen.
”Det ligger gravar lite här och där”, säger Petter glatt.

Efter en vecka av nästan oavbrutet ”klongande” under skopan sätter vi oss ner och blickar ut över ett inferno av sten, rötter och lera. Framför oss har vi en arkeologisk dröm och mardröm; ett gravfält från äldre järnålder som helst måste grävas ut nu i höst och vinter. Platsen är Klampenborg strax utanför Sturefors och anledningen till att vi gräver är att vägverket vill bygga om väg 687 mellan Sturefors och Harvestad.

Gravarna utgörs dels av så kallade stensättningar, dels av så kallade flatmarksgravar. Stensättningar är runda, ovala, kvadratiska eller rektangulära stenpackningar (därav det ”klongande” ljudet under skopan) som lagts över den egentliga gravgömman. I gravgömman påträffas oftast brända ben och ibland även keramik och gravgåvor. Flatmarksgravar är svårare att se direkt eftersom de ofta saknar någon ”markering” ovan mark. Ibland syns de bara som en mörkfärgning i marken.

I dagsläget har vi torvat av hela ytan med hjälp av grävmaskin samt satt igång med den extremt tidsödande men absolut nödvändiga rensningen. Med hjälp av hackor, skrapor och skärslevar rensar vi oss ner bland stenarna och får fram gravarnas olika former. När det är klart skall allt fotograferas och sedan kan man börja gräva och undersöka själva gravarna. Våra värsta fiender just nu är mörkret och kylan. Om det blir allt för kallt kan det bli nödvändigt att lägga ut värmemattor eller gräva i uppvärmda tält.

Under de första grävdagarna fick vi oväntat besök av en vit hjort! Snabbt utsåg vi detta ovanliga djur till grävningens egna ”talisman” och förhoppningsvis ser den till att vi får den mildaste vintern i mannaminne!

Fredrik Samuelsson, arkeolog
Mejla till Fredrik

Vaknar 05.30, hasar ut i mörkret, iklädd en nopprig fleecemorgonrock för att hämta tidningen. De två pigga hundarna yr runt benen och springer runt hela gårdsplanen. Mata katter och hundar, läsa tidning, äta frukost, fixa matsäck, väcka barnen och mannen, på med de leriga kläderna, slänga ut hästarna, sen bär det iväg. Idag är det utearbete som gäller. Det är en bit att köra från Stora Åby utanför Ödeshög. Om jag lyssnar på bra musik som spelas jättefort, jättehögt blir resan roligare, favoritorkestrarna heter Metallica och Motörhead. Just nu arbetar jag tillsammans med flera andra arkeologer med att undersöka ett gravfält som ligger mitt i vägen för ett planerat vägbygge utanför Sturefors.

I går möttes vi av uppryckta utstakningskäppar och borttagna markeringar på de ekar som skall sparas. I lokaltidningen kunde man läsa om fältbiologiska vattensalamanderkramare som protesterar mot vägbygget vid Edsberga alldeles här intill. Är det de som varit på vår arbetsplats och förstört lite också, eller finns det fornlämningskramare? Kan det hela tolkas som att det att det finns folk som inte vill bevara eklandskapet eftersom trädens markeringar tagits bort? Är det svårt att engagera sig i något politiskt parti och vara med då beslut fattas i gemensamma kommunala angelägenheter som nya vägars sträckningar, planerade nya bostadsområden och liknande? Vi lever faktiskt i en demokrati. Yttrandefrihet javisst, men att protestera handgripligt mot en väg som planerats under decennier känns lite……sent.

Utearbete i Linköpingsområdet i november är det samma som LERA. Överallt denna lera. I dag skall det visst regna lite också, det är bra för då sköljs i alla fall stenarna rena från lera så att man kan se hur gravarnas överbyggnader är konstruerade. Vi har plastkläder på oss, såna som småbarn har, men med fler reflexer och i fina flouricerande gula och orange färger.

Sen blir det lunchrast i boden, (hoppas gasolen inte tagit slut) och ”gissa varandras matlådas innehåll”. Är det lera som knastrar mellan tänderna? Har någon tagit med kakor till eftermiddagens fikat? Oj då, skall jag ut och jobba lite också? Nu blir det inte mera, nu skall hela gänget ut och undersöka vetenskapligt i lera, eller som man också kan uttrycka det ”Arkeologi är inte bara glamour”.

Anna Börjesson, arkeolog
Mejla till Anna

Tidig morgon, upp halv 6, lilla frun ska till Lund, så det är bara att pallra sig upp. Frukost och matning av katter, bland annat sju stycken sjuveckors som befinner sig överallt. Älskar att hänga i ytterkläderna i hallen och ”laja” med ”pjucken”. Efter stationen är det bara och åka hem igen. Slutföra arbetet med mockning av kattpottor.

I lördags var vi i Gränna och hämtade en tobaksburk, snidad i trä, vilken en gång i slutet av 1800-talet ska ha tillverkats av min mormors mors syster Helga Maria. Burken gavs bort av min mor år 1963 till hennes son, Peter och har sedan dess stått på Tomtebogatan i Stockholm tills den för ett par veckor sedan förflyttades till Gränna. Att berätta hela historien kring burken skulle förmodligen få Dig att somna i förtid. Den är både lång och invecklad. Detta skulle i alla fall ha glatt min gamle mor om hon hade levat.

Håller annars på och river i allt som packades ner för drygt tre år sedan. Det är dags för flyttning igen. Hittade bland annat hotellnota från vårt bröllop, 190:- för en övernattning på Ystads Saltsjöbad, ett anrikt hotell alldeles vid havet. Det kanske var dyrt då, men… Sedan blev det resa till Bornholm, samt några dagars rundresa på ön. Här var det dyrt, en övernattning i Rönne kostade 250:- danska. Året var 1979 och månaden augusti. Det blir 30 år nästa år.

Hittade även Bengt af Klintbergs "Hallå där, köp blåbär", en härlig bok med många minnen:
"Passopp din stropp så du inte åker på en smäll så tänderna går i vaktparad ur arslet på 're"
eller
"Akta're så du inte åker på en tjolablängare mellan lysmaskarna så du kolar vippen på stampen och får åka plingelingdroska till Sabbs pusselavdelning".

Båda har Ni säkert hört, men dom är säkerligen utdöda i gamla Eken idag. Klintberg var förresten min lärare på folklivsforskningen på Djurgården, institutionen ligger (låg) mitt emot Nordiska museet i den så kallade "Wicanderska villan" tidigare ägd av August W, kallad "Kork-Wicander". Och här ute ligger Galärvarvskyrkogården, där mor och far ligger begravna. Cirkeln är sluten, vi är nästan tillbaks till tobaksburken.

Imorgon blir det utfärd i skogen, man ska ju jobba också. Det blir utmärkning av gravar från järnålder ute på Vikbolandet. Här gäller det att identifiera redan beskrivna gravar, så att dem inte kommer till skada i det moderna skogsbruket. Ett av gravfälten är en riktig utmaning. På 1940-talet blev det första gången registrerat och vid revideringen 1979 kunde man inte se några gravar utan skriver att det kan röra sig om ”naturliga ansvällningar i moränen”. Denna slutsats har dragits av högste chefen på dåvarande fornminnesinventeringen på Riksantikvarieämbetet. Och NU är det min tur att göra en bedömning. Törs jag göra en annorlunda bedömning? Vem kommer att ha rätt eller fel eller kan man ha rätt eller fel. Olika förhållanden på platsen, växtlighet med mera, kommer säkerligen att avgöra. Morgondagen väntar.

Fick just veta att det blev ingen resa till Lund. Brusten elledning och stopp i Boxholm. Man kom inte ens ut ur Östergötland. Nu är det bara å försöka att komma tillbaks till Linköping igen, vilken inte verkar vara det lättaste.

Anders Persson, arkeolog
Mejla till Anders

I dag åker alla konservatorer på ”arbetsläger” för att visa vår elev från konservatorsutbildningen i Göteborg olika konserveringstekniker. Vi har bland annat tvättat grafiska blad som blivit missfärgade av felaktig montering på syrahaltig kartong. Vi har också lagat revor i trasiga målningar på duk och vaxdubblerat en målning. Dubblering då man fodrar upp en målning på en stödduk, används ofta till exempel om revorna är stora, duken är skör och måleriskiktet flagar.

Att använda vax som bindemedel i dubblering praktiseras inte i någon större utsträckning längre men är intressant för en konservator att känna till eftersom man träffar på sådana målningar då och då. Resultatet för våra övningar idag blev bra! Det grafiska bladet blev ljusare och den trasiga målningen fick en stödduk på baksidan! Nu åker vi hem, var och en till sitt men ses nog igen på söndag då det är vernissage på museet på den omskakande utställningen ”In hate we trust".

Nils Ahlner, Helene Arthursson, Alicja Banek, Hannah Carlshamre, Stephan Lederer, Eva Ringborg, Johan Roos och Eva Nyström Tagesson, konservatorer

Jag skulle blogga idag fast det är så lite tid och vi har så bråttom med Swinxen – vårt system för tidsredovisning. Igår kväll kom vi konservatorer från Västervik. I ungefär sex veckor har vi konserverat kalkmålningar och andra målningar i Sankt Gertruds kyrka. Sådana arbeten är något relativt nytt i vår verksamhet. Själva kyrkan är helt fantastisk, byggd på 1400-talet av stora stenar. Alla detaljer om kyrkans historia kan konservator Eva Nyström Tagesson som har varit vår arbetsledare.

I alla fall, vår uppgift var att konsolidera putsen, laga stora och små bortfall med bruk, retuschera och rekonstruera måleri med pigment och kalkvatten, eller med klucell som bindemedel. Arbetet var mycket intressant och kollegorna i arbetsgrupp mycket trevliga. Alla tycker vi att vi har fått nya erfarenheter. Jag hoppas att vi ska få tillfälle att berätta mer om Sankt Gertruds kyrka.

Alicia Banek, målerikonservator
Mejla till Alicia

Skriver det här i riktig novemberstämning – av den positiva sorten. Det har varit en skön allhelgonahelg i Stockholm tillsammans med släkten inklusive besök på kyrkogården. Det är så roligt att se alla ”släktkalas” på kyrkogården. Dessutom har ju vädret varit ovanligt bra för att vara Allhelgona. Det brukar kunna vara en besvärlig väderhelg. Om helgen har varit en stund för minnen är det nu dags att blicka framåt. I och för sig är ju minnen något vi har som vår museala huvuduppgift att förmedla. Det finns människoöden bakom det mesta vi sysslar med. Med hjälp av minnen ska vi också koppla ihop det förflutna med nuet och framtiden. (Det där lät väl nästan lite väl högtravande?)

På torsdag har vi en temadag om att ”Renovera rätt din bostadsrätt”, som vi arrangerar tillsammans med Svenska byggnadsvårdsföreningen. Förra veckan var jag inblandad i Stiftsförbundets Fastighetsdag som Linköpings stifts Församlingsförbund ordnar här en dag varje höst. Då handlade det om kyrkor, på torsdag blir det flerbostadshus och däremellan ”kommer fastan”. Det var ju inte helt korrekt förstås, men då är det dags att titta lite extra på väderkvarnar, byggnadsminnen, vår egen fastighet m m, m m. Nog är det ett varierat arbete att vara byggnadsantikvarie allt och dessutom på ett länsmuseum. Jag får inte glömma att redovisa min tid för oktober heller. Det är tur att det finns en veckokalender att tillgå, för minnet blir bara kortare och kortare.

Anita Löfgren Ek, byggnadsantikvarie
Mejla till Anita

Efter morgonpromenaden med Totte dvärgschnauzer är det dags att åka till jobbet. Det är tur att jag jobbat så länge på länsmuseet att cykeln hittar hit själv från Lambohov, så att tankarna kan flyga som de vill. När jag började på museet skrev vi på vanliga skrivmaskiner och använde karbonpapper – tänk er det. För att inte tala om hur många museichefer jag avverkat, den första var Bo Lagercrantz, Bobo kallad. Men nu har vi Maria, du har väl sett blomkrukorna utanför entrén och märkt att det börjat hända massa nya saker i huset?

Jag har mitt lilla krypin ovanför receptionen, bakom de bruna dörrarna uppe på hyllan där de första museitjänstemännen jobbade, långt före min tid. Intendent och Bibliotek står det på dörrarna – K-märkt så det förslår. Här huserar vi som jobbar med bilder och texter och att sprida museets själ till våra besökare – och att locka alla er att komma hit.

Själv har jag som främsta mål att mitt arbete inte ska synas, då blir jag riktigt nöjd. Jag pratar då om att granska texter och läsa korrektur. Vi på museet vill att våra utställningstexter ska vara lättlästa, men ändå intressanta. Man ska inte behöva haka upp sig på massa fel eller obegripliga ord. I den nya utställningen Röster från kyrkogården har vi lyckats riktigt bra, tycker jag. I korta texter talar döda människor till oss. Det är tankeväckande och rörande, och faktiskt även glädjande. Låt dig inte skrämmas av ämnet, utan kom och se utställningen! Det är förresten en av mina kollegor bakom de bruna dörrarna – Freddie – som forskat i arkiven om människorna före oss. Idégivare är utställningens projektledare Anita.

Anne Olsson, assistent
Mejla till Anne

Och så var det måndag igen och mitt huvud känns så tungt... nä jag bara skojar, en timmes sovmorgon, det är inte fy skam! Igår tänkte jag, vad pigg jag kommer att vara, men inte var jag det, utan lika trött, men det går över som tur är.

Tänk att vara morgontrött en hel dag! Hur ska det gå att släpa benen efter sig hela dagen och inte få upp ögonen? Men nu har jag i alla fall fått upp farten. Allt skall hinnas med men ingenting blir gjort. Lite här och lite där och så är det dags att gå hem igen...hem ljuva hem...och när man väl är hemma så tänker man väl på jobbet, på det man skulle ha gjort men inte hann med – nä, det är ingen idé, för i morgon är det samma visa. Men av någon anledning blir allt gjort, kanske är det någon annan? eller är det jag? man hinner liksom aldrig att stanna upp och tänka till.

Om jag skulle börja fundera på exakt vad jag gjorde igår förra veckan, vad kommer man ihåg? Jo, bara lite fragment av allting. Man är så fokuserad på det som händer nu och på det som ska hända, att man glömmer det man ska lära sig av och så gör man samma misstag igen. Om man inte har skrivit en komihåg, för vad skulle hända utan vår almanacka? Utan den kommer man inte ihåg sin egen historia! Så lägg dem på hög i en kartong på vinden och titta i dem ibland. Då har du ditt minne arkiverat i ett externt minne för framtiden.

Och så en uppmaning: Lämna jobbet på jobbet och koncentrera dig på dig själv och de dina när du är hemma.

Ari Koivunen, Löfstad slott
Mejla till Ari

Sitter på tåget och funderar igenom hur dagen har varit. Mitt jobb är väldigt omfångsrikt, det kan omfatta det mesta från att fixa fika till att jobba med omvärldsanalyser med mera. Det är kul men ibland när man ständigt blir avbruten med frågor och man har ”kastat om huvudet” för ”hundrade gången” så undrar man vad man håller på med. Man känner sig som en kulturell cocktail som definitiv inte blir rörd utan endast hårt omskakad.

Jag jobbar också med bokningar av våra lokaler och just idag kommer ett band som ska fotografera sig för ett skivomslag i vår fina Wallenbergsal. Kul att vi kan synas på lite olika sätt.

Museibyggnaden invigdes 1939 och fyller 70 år nästa år. Vilket påminner mig om att det är dags att lägga in en högre växel så att jag hinner jobba lite med jubileumsfrågorna också. Men det är ju ändå fredagskväll och lönehelg så kanske jag skulle unna mig en RIKTIG cocktail ikväll och lämna arbetsuppgifterna till måndag istället.

Iréne Skogstad, chefssekreterare
Mejla till Iréne

Hejsan, jag heter Hans Tillfeldt och har jobbat på länsmuseet de senaste två åren. Min primära uppgift här är fastighetsunderhåll och att hjälpa till vid byggandet av museets utställningar.

På min lott ligger speciellt museets så kallade utgårdar. Byggnader som ägs och sköts av museet. Just nu håller jag på att iordningställa huvudtrappen till Krogfallsstugan, som ligger i Trädgårdsföreningen.
Jag började med att byta ut det ruttna virket i den synliga trätrappan, och slutade med en halv stentrapp! Ingen visste om att stentrappen fanns gömd under den ordinarie trätrappan.

Hans Tillfeldt, tekniskt underhåll
Mejla till Hans

Då var det visst vår tur att blogga. Hmm, nu blev det svårt att hitta på något. Solen skiner i alla fall, och då blir vi på bra humör.

Nu kommer vår kära kollega Rhoine med en faktura på 28 000:-, för reparation av vår lastbil – nästan så att det goda humöret försvinner... Men bara nästan. Det är dags att börja förbereda morgondagens aktiviteter. Då kommer bland annat Fortbildarna med Lasse Eriksson hit och föreläser i ämnet ”Alla är olika – utom jag”. Det kommer att bli en tuff dag, men det fixar vi ju så klart!

Magnus, Mehdi, Patrick och Rhoine, vaktmästare
Mejla till oss

Mitt arbete här på länsmuseet är i första hand att ta hand om fastighetens byggnadstekniska detaljer. Sådana detaljer som kräver den gamla yrkestekniken och med de gamla materialen. Ett arbete som är enormt tidskrävande men samtidigt mycket intressant.

Just nu håller jag på att fräscha upp några av våra mindre och otroligt vackra originalmontrar. Montrar som färdigställdes till invigningen 1939 och som är tillverkade av Snickarmästare KE Johansson och Möbelsnickare G Elmér & Sjöstedt i Linköping. Givetvis är materialet i montrarna av finaste ädelträ med tillpassat och blästrat glas (råglas). Så långt ifrån IKEA:s spånmöbler som man kan komma.

Tyvärr blir slitaget rätt stort på denna sorts montrar eftersom de var tänkta att stå på samma ställe i kanske tio eller tjugo år. I dag har museivärlden en liten annan filosofi med betydligt flera tillfälliga utställningar och omflyttningar mellan husets olika lokaler - allt för att attrahera så många besökare som möjligt. Detta samtidigt som museet vill visa sina artefakter i så vacker miljö som möjligt – två saker som nästan alltid bidrar till ett ökat materialslitage.

Roland Djerf, tekniskt underhåll
Mejla till Roland

Tisdag är den perfekta dagen – på jobbet alltså. Startar på morgonen med flera muggar kaffe och en bra frukost. Sedan har jag förmånen att på min väg till jobbet få en härlig cykelfärd längs Stångån. Jag väntar med stor nyfikenhet på att se hur ”Novemberljus” kommer att pryda i höstmörkret när jag iakttar de fantastiska kristallkronorna inneslutna i stora glasbubblor. De är upphängda i flera träd och väntar bara på att bli tända.

Jo, tisdagen är alltså min favoritdag. Man har kommit igång med veckan, men har fortfarande energi kvar efter en oftast avkopplande helg. I dag ska jag se till att våra leverantörsfakturor blir betalda. Den strida strömmen av inkommande fakturor tar aldrig slut. Kan det vara ett tecken på att det arbetas och skapas i huset? Dessbättre ska även inbetalningarna bokföras, så det går nog ihop sig idag också. Diariet ska skötas, inkommande handlingar registreras och fördelas till respektive handläggare. Utgående handlingar ska också diarieföras, kopieras och stoppas i tryggt förvar.

Detta är en del av dagens beting. I korridoren utanför min dörr surrar det för fullt av ivriga röster och samtal mellan personalen. På den administrativa avdelningen är uppgifterna många och omväxlande. Med en ny avdelningschef i täten är ambitionen bland oss att med bättre rutiner och gott samarbete forma en bra och fungerande avdelning.

Ing-Marie Johansson, administratör
Mejla till Ing-Marie

Förra veckan var det älgjakt som gällde, torsdag till söndag var planerat för skogen. På fredagen var kvoten uppfylld – älgarna skjutna. Lördagen blev hemmavid och ett par timmer på jobbet. På söndagen kom båten upp ur sjön.

Nu är det ny vecka, arbetsvecka, det som jag ser fram emot denna vecka är att ljussätta utställningen Döden som straff, komma vidare med arbetet i Westman Wernerska fonden och fredagens After Work.

"Döm inte allt du ser.
Tro inte allt du hör.
Och säg inte allt du vet."

Jonas Alvarsson, fastighetsförvaltare
Mejla till Jonas

Idag kändes det att det är fredag. Det var så motigt att gå upp, men det var bara att stålsätta sig! Väl på jobbet får man upp ångan.

Arbetsdagen har varit omväxlande. Först var det möte med styrelsen för Östergötlands fornminnes- och museiförening. Idag var vi en liten skara eftersom många ledamöter var förhindrade att närvara, men vi körde ändå. Eftersom det var första styrelsemötet efter årsmötet avtackades avgående ledamot och ny hälsades välkommen. Efter ett sådant här styrelsemöte blir det alltid efterarbete, så det ägnade jag mig åt en stund, men snarat var det dags för nästa aktivitet och det var en anställningsintervju. Den avlöpte väl och jag tror Leif Wallentinsson, arbetsledare på Kulturarvs IT, och jag är överens om vem vi vill ha.

Eftermiddagen ägnades nästan helt åt kommande utställning på Boxholms bibliotek, i det lokalhistoriska rummet: Har vi alla föremål, bilder och texter klara? Är montern klar? Har vi, Eva Lundblad ansvarig för museets kulturhistoriska samling och jag, tänkt på allt? Allt hade vi inte tänkt på och det får vi åtgärda. Jag tror läget är under kontroll nu. Det är ju först på torsdag vi skall åka iväg för att sätta upp utställningen! Temat för utställningen är Kända och okända kvinnor i Boxholm.

Utöver utställningsarbete planerade Eva och jag en aktivitet som vi skall ha på torsdag, Sakerna berättar. Då ska vi tala om och kring ett antal kulturhistoriska föremål samt locka publiken att delta i berättandet kring föremålen. Jag hoppas det går bra!

Så, klockan närmar sig 16.45 och jag måste iväg till optikern för att skaffa nya glasögon, både glas och bågar. I helgen ska det alltså provas ut bågar. Förmodligen fastnar jag för lika små och runda som de jag nu har.

Inger Lindström, Samlingarna
Mejla till Inger

Jag heter Anders och jobbar med digitalisering och registrering av föremålssamlingen,  främst scanning av gamla fotografier. Idag har jag scannat bilder från gamla lasarettet i Linköping. Då jag enbart jobbar förmiddagar kommer jag ägna efter eftermiddagen på Hjälpmedelscentrum, behöver renovera min rullstol. I kväll ska jag titta på när LHC spelar mot Rögle. Heja LHC!

Anders Lennemark, kulturarvs-IT
Mejla till Anders

Å så va det måndag igen! Helgen har bl a bjudit på två tillställningar, båda med självförvållade intag. Jag är på mitt 45:e, så klackar mot taken och sena kvällar på rad märks numera av ända till måndagen.

Tur sådana här dagar att man jobbar bakom kulisserna. Jag jobbar främst med museets samlingar och det sker sällan inför öppen ridå. Men det är berikande. Varje dag passerar vittnesbörder från svunna tider mina händer. Ting som ger röst åt dåtiden och som därmed gör samtiden mer begriplig för mig. Den här dagen har inte varit något undantag. Två fotosamlingar har jag hunnit med att gå igenom. En liten samling med fantastiska fotografier från det gamla Centralasarettet, nuvarande US. Bilderna är från 1935 och i färg, tagna med det fantastiska systemet Agfa ultracolor. De har den där närmast suggestiva förvrängningen i färgåtergivningen. Ni som sett det tidiga 1940-talets hollywoodsproduktioner, eller för all del gamla journalfilmer i färg från Andra världskriget vet kanske vad jag menar. Den andra bildsamlingen härrör från en linköpingsarkitekt. Där har jag hittat guldkorn som dokumentation av sporthallsbygget i mitten av 1950-talet.

På min del av avdelning arbetar vi även med att löpande fota och dataregistrerar museets samlingar. Just nu är det våra rakdon som gås igenom. Det är påkostade schatull, enklare etuier och naturligtvis knivar med tillhörande striglar och brynen. Även dessa fascinerar mig, och det är tydligt att en produktutveckling varit angelägen. Uppenbart för mig som inte ens rakar mig med min Gillette superduper-hyvel utan att skära mig. På konstsidan är det en samling oljemålningar och kolorerade tuschteckningar som för närvarande står i fokus. De emanerar från en köpman i Linköping och visar härligt naiva men informativa miljöer från staden runt förra sekelskiftet.

Efter lunch ska jag växla om till lite arbete med historisk film, som kan ses i museets s.k. Östgötarum. Just idag ska jag nog föresten färdigställa ett par bildspel som jag påbörjade förra måndagen. Väldigt tjat om måndagar kan tyckas, men det är vår ända stängda veckodag, så det är då man får passa på att göra det som göras ska i museets allmänna delar. Just de här bildspelen ska göra reklam för museets s k utgårdar. Det är bilder jag tog för en tid sedan innan hösten kommit alltför långt, och jag hoppas att de ska ge rättvisa åt de vackra miljöerna. Bildspelen ska även ljudläggas. Jag har med mig några gitarrslingor som jag spelade in hemma igår. Kan bli bra, vi får se. Men kul är det.

Leif Wallentinsson, Samlingarna
Mejla till Leif

Är nyligen tillbaka på jobbet efter att ha deltagit i en 3-dagars kurs. Utbildningen genomfördes i trakterna kring Jönköping och kursen gav deltagarna möjlighet till att fördjupa kunskaperna kring kulturlandskapsfrågor. En trevlig del av dylika kurser är ju att träffa kollegor från spridda delar av landet som arbetar på olika institutioner men med samma saker.

En stor del av denna kurs omfattade exkursioner till olika lokaler med forn- och kulturlämningar. Som arkeolog är det mycket givande att få se fornlämningslokaler i andra delar av landet. Under de tre dagarna studerade vi bl a fossil åkermark, industrihistoriska lämningar, flottningslämningar, tjärframställnings- och kolningslämningar samt mer traditionella fornlämningar som exempelvis gravfält och medeltida bytomt. Urvalet av lokaler är ett bra exempel på vad arkeologin i dag jobbar med. Oftast förknippar man nog arkeologi med förhistoriska grav- och boplatsundersökningar men vårt omgivande kulturlandskap består av så mycket mer än så. Alla dessa objekt ingår i ett landskap som till övervägande del är skapat av människan och arkeologen tar fasta på de i dag övergivna komponenterna. Arbetet behöver inte endast drivas genom arkeologiska undersökningar av objekt utan kan även innefatta bevarandeåtgärder eller gestaltningsfrågor.

En del av de lokaler som ingick i exkursionen har upptäckts i projektet Skog & Historia. Projektet drevs i många år och genomfördes i nästan hela landet genom fältinventeringar efter forn- och kulturlämningar. Det var ett samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen och startades från början upp efter alarmerande rapporter om skador av fornlämningar i samband med skogsbruket. Projektet kom att fungera som en förlängning av den tidigare rikstäckande fornminnesinventeringen och har idag resulterat i en imponerande mängd påträffade forn- och kulturlämningslokaler.

Inventeringarna bedrevs av personal anvisad av arbetsförmedlingen och projektdeltagarna utgjordes därför av människor med skilda bakgrunder och erfarenheter. Det är ett stort arbete som lagts ner och nu efter att inventeringarna är avslutade återstår en viktig arbetsinsats med att få in lokalerna i vårt rikstäckande fornminnesregister. Arbetet kommer att kräva mycket personal och resurser men det har redan kontinuerligt genomförts i mindre skala parallellt med fältinventeringarna. Bara i Östergötland återstår fortfarande över 16 000 (!) objekt som bör granskas och registreras i fornminnesregistret. Jag och ett par kollegor arbetar i skrivande stund med just detta tidskrävande men inspirerande arbete. Jobbet innebär långa fältdagar i skog och mark med granskning och dokumentation. Hösten är en idealisk period för detta mycket roliga men stundtals krävande jobb. Skogen kallar!

Kjell Svarvar, arkeolog
Mejla till Kjell

Rätten att ibland vara lat.

Äntligen höst! Klar luft och lite mörkare både på morgonen och kvällen. Inga krav på att jag måste gå ut för att det är så varmt och soligt. Inte kan man sitta inne när solen lyser!?! Jodå det kan man faktiskt. Det finns så mycket annat att göra än att ligga på en sandstrand bland de andra och tillsammans bilda en enorm fläskmatta. Vänd på er varje halvtimme så att ni blir jämt stekta!  Nu i halvmörkret kan jag utan dåligt samvete sitta inne och läsa, spela dataspel eller titta på alla teveserier som har börjat för säsongen.

Efter en lång arbetsdag så orkar jag inte särskilt mycket ändå. Sitta i soffan och pilla naveln är egentligen min favoritsysselsättning. Ibland reser jag mig ändå upp, mest för att katterna vill ha mat eller för att jag vill ha det. Skulle telefonen ringa så bryr jag mig inte, är det viktigt så ringer de på mobilen och då slipper jag resa mig upp :-)

På jobbet däremot är det en helt annan sak. Där latar man sig inte i onödan. Rapporter upp över öronen blandas med fotografering av diverse arkeologiska fynd eller andra föremål. Riktigt kul med variationerna på arbetsuppgifterna. Skillnaden är enorm. Men ibland är det skönt att bara lata sig…

Anita Nilsson, praktikant
Mejla till Anita

Den gångna veckan har jag spenderat i skogen tillsammans med Johan, Gudrun och Per. Johan är i det här fallet min kollega medan Gudrun och Per är de stormar som härjat under senare år.

När stormarna drog fram förstördes en hel del och frånsett att de medförde stor ekonomisk förödelse så skadades också ett stort antal fornlämningar i skog och mark. Stora rotvältor rev upp sår i gravar och i värsta fall så har själva gravgömmorna skadats och där har brända ben efter människor, keramikskärvor samt eventuella gravgåvor blottats. Detta har lett till att Länsstyrelsen har avsatt pengar för återställandet av de värst skadade gravarna på några utvalda gravfält.

Öster om Kisa ligger Västra Eneby och där även det gravfält som jag och Johan tillbringat den senaste veckan med att inventera, kartera och reparera. Vid en första inventering 2005 hade hela 94 rotvältor räknats in över gravfältsområdet och av dessa var ett sextiotal på eller i kanten av gravar.

Arkeologi är på många sätt ett fantastiskt yrke med allt vad spänning, omväxling och intellektuell stimulans heter, men…

Att återställa rotvältor går ut på att gräva ut gropen som vältan gjort och sedan sålla all jord. Själva vältan bearbetas med hjälp av sågar och yxor till dess att svetten lackar och att vältan ej längre utgör något större hot mot graven. Därefter så lägger vi tillbaks allt vi grävt upp och snyggar till. Utav alla de rotvältor som vi hittills utforskat på detta sätt har vi funnit en skadad gravgömma där brända ben låg utspridda.

Jobbet är hårt, blött, smutsigt och enformigt men vad gör man inte för sina förfäder… Idag tisdag kommer jag och en annan kollega vid namn Anders att åka ut och göra något helt annat, tack och lov. Vi ska gräva ut en s k stensträng, alltså en förhistorisk lägre mur byggd i sten, för ett fjärrvärmeschakt måste passera rakt igenom denna.

Själva stensträngen bearbetas med hjälp av hackor och skrapor till att dess svetten lackar och att stensträngen ej längre utgör något större hinder för fjärrvärmen. Därefter så dokumenterar vi allt och snyggar till…

Mats Magnusson, arkeolog
Mejla till Mats

Vaknade lite före sex, precis innan väckarklockan pep. Kolsvart måndagsmorgon och jobbtankar igång redan från början. Jag skulle iväg tidig med bilen till verkstan – tredje gången på två veckor – så min man fick ta hela morgonstöket, bl a en kroniskt trött 13-åring…

Lämnade in det eländiga fordonet och fick en lånebil istället. Började planera min dag i bilköerna mot museet. Är just nu inne i den slutliga manusfasen för en bok om våra utgrävningar av en järnåldersgård i Kallerstad i nordöstra Linköping. Museets arkeologer grävde där för några år sedan, inför bygget av en parkeringsplats till Cloetta Center. Den mer tekniska rapporten är redan klar, och det senaste året har jag arbetat med en mer fördjupad studie av platsen.

Bokens arbetsnamn är ”En gård som alla andra?”.  Den är en verklig tulipanaros, vetenskaplighet i populär form! Min tanke med boken är att den inte bara ska kunna läsas av arkeologer – som är en ganska begränsad skara, sisådär några hundra. Istället är bokens stil och ton inriktad på så kallad intresserad allmänhet, gärna lärare som vill veta mera. Det har inte varit lätt alla gånger – eftersom boken också är en fördjupning av det arkeologiska materialet.  Samtidigt som jag försöker förmedla och informera måste jag också föra en arkeologisk, vetenskaplig diskussion om våra resultat. Ibland missar jag målen – det vet jag. Men ibland är det riktigt bra!

Nu börjar jag se slutresultatet i textform. Och det har faktiskt blivit ett ganska fint porträtt av en bondgård, som för 2000 år sedan låg öster om Stångån. Kallerstad eller Karls ställe har fått liv på ett sätt som jag inte kunde ana, innan jag började arbetet. Både den dagliga vardagen - med djurskötsel, brödbak, smide och matlagning – liksom gårdens utveckling över tiden finns med.

Idag kändes både gården och boken extra konkret. Det första som mötte mig på jobbet var ett förslag från Lasse till en layout. Lasse är en av våra duktiga rapportredaktörer och layoutare, och ska nu snart ta över jobbet med bokens utformning. Hans första förslag ser mycket lovande ut – fantasifullt men ändå strikt och rent. Nu börjar jag verkligen tro på det här. Hinner också tänka – vilket underbart jobb jag har!

Erika Räf, arkeolog
Mejla till Erika

Arkeologi är ju som bekant läran om äldre samhällens materiella kultur. Frågan är bara när denna kultur egentligen skall anses vara tillräckligt intressant för att gräva ut? Under den gångna veckan har undertecknad utfört en arkeologisk förundersökning på Östgöta Correspondentens tomt i centrala Linköping. Totalt togs ett 15-tal sökschakt upp inom den numera asfalterade parkeringsplatsen bakom tidningens lokaler.

Då parkeringen hade täckts in av schakt visade det sig att 90 % av undersökningsområdet tycks innehålla utfyllnadsmassor i form av raseringslager från bebyggelse från 1800- och 1900-talet. Denna bebyggelse hade i många fall haft källare och kulturlagren hade därför blivit kraftigt störda och uppblandade med yngre material. De byggnader som raseringsmassorna kommer ifrån är dessutom väl kända genom kartmaterial och fotografier från sent 1800- och tidigt 1900-tal. Bland massorna förekom såväl betong som armeringsjärn och elledningar. Det rör sig främst om hus från perioden ca 1850-1950.

Frågan är nu om dessa lämningar skall betraktas som tillräckligt intressanta för att gräva ut. Många människor har ett stort intresse för Linköpings yngre historia och kan vara av åsikten att man måste studera en stads hela byggnadsbestånd. Kanske har vi därför något att lära av att arbeta arkeologiskt med en tid som ligger nära vår egen.

Gräva eller inte gräva? Det är frågan!

Christer Carlsson, arkeolog
Mejla till Christer

Idag har museipedagog Anna Kufver och jag varit på Petrus Magni skola i Vadstena. Där har vi träffat en 8:a som deltar i projektet K-märkt på schemat – östgötsk ungdom på spaning. Sex högstadieklasser runtom i länet deltar i projektet och vi träffar varje klass vid två tillfällen. Det här är ett sätt att fånga upp ungdomarnas åsikter gällande sin hemmiljö. En grupp som sällan kommer till tals inom kulturmiljövårdsarbetet.

Kontentan är att eleverna ska k-märka två objekt. Vilka två platser vill de bevara för framtiden? Jag väntar spänt på k-märkningarna från en 8:a på Stenbocksskolan i Boxholm, dessa bör dyka upp i mitt postfack vilken dag som helst! Spännande! Och det här med att bevara hus är verkligen intressant! Något som de flesta brukar har en åsikt om. Eller? Om du tänker efter, vilken plats skulle du vilja k-märka? Alltså vilken plats vill du bevara för framtiden? Fundera på det och mejla ditt förslag till mig! Det kan vara precis vad som helst… eller ja det bör helst vara en offentlig plats som är belägen i Östergötland! Och tänk på, som vi säger till eleverna, det finns inget som är rätt eller fel!

Idag har vi som sagt varit på Petrus Magni skola i Vadstena, jag tycker att vi fick bra respons från eleverna. De var aktiva i värderingsövningen, Räddas eller Rivas?, och kunde motivera sina val. Till exempel, ska A: modern kyrka eller B: traditionell kyrka räddas (se bilder)? Vad tycker du? Såhär tyckte eleverna: Majoriteten av eleverna ställde sig vid punkt B och några av kommentarerna löd: ”Ser äldre ut”, ”Snyggare”, ”Den är inte rund”, ”Det finns en kyrkogård”. De som tyckte att den moderna kyrkan skulle räddas sa: ”Finns tillräckligt med gamla, behövs fler nya”. Några av eleverna ställde sig i mitten: ”Båda är värdefulla”, ”Båda är trots allt kyrkor”.

Att arbeta med ungdomar är onekligen en intressant utmaning. Många nya tankar väcks och trots fniss, kluddrande i anteckningsblock m m  så ser man att de flesta hänger med och att de flesta har tankar och åsikter kring detta! Och det är vårt arbete att fånga dessa!

Imorgon styr vi kosan mot Vammarskolan i Valdemarsvik!

Caroline Morgansdotter, byggnadsantikvarie
Mejla till Caroline

Äntligen har boken Att hålla hus i Östergötland kommit! Vi har väntat på den så länge och igår kväll var det releaseparty på museet med alla som medverkat i bokprojektet. Alla var supernöjda med den vackra boken med Lars Ekelunds foton och som Karin Almlöf formgivit.

Jag har bl a skrivit ett kapitel om sommarnöjen i Östergötland. Det finns några helt fantastiska sommarvillor vid Kolmårdsbranten utanför Norrköping som jag blev nyfiken på då vi hade inventeringsuppdrag i närheten. Runt sekelskiftet 1900 uppfördes den ena mer fantasifulla villan än den andra av arkitekter, som var rikskändisar. Här bodde de rika familjerna från Norrköping om somrarna med även medlemmar av kungafamiljen. När man skulle bygga ny motorväg på 1960-talet drog man den rakt igenom parken på villa Stenkullen (se bilden här intill), som är den vita byggnaden som det står HOTEL på precis bredvid E4an. Idag fattar man inte hur man tänkte då – dra en motorväg rätt igenom en av Östergötlands märkligaste sommarhusträdgårdar.

Men i och för sig, vad har vi lärt oss egentligen? Upprepar sig inte historien ständigt? Norrköpings kommun har just tvångsinköpt den mycket välbevarade Krusenhofs herrgård på Malmölandet för ofantliga summor för att anlägga sågverk runt omkring! Krusenhof från 1914 tillhör en sista rest av en flerhundraårig byggnadstradition och är dessutom ritad av Ivar Tengbom. Arkitekten bakom bl a Konserthuset i Stockholm och som tillhör gräddan av den svenska arkitektkåren.

För att inte tala om Linköpings kommun, som ska sälja Lambohovs herrgård. Denna enastående 1700-talspärla i den svenska konsthistorien, ritad av Jean Eric Rehn, som alla som studerar konst eller arkitektur får läsa om som det yppersta exemplet på svensk rokoko. Här finns ju fantastiska utvecklingsmöjligheter och att sätta Linköpings namn på den stora kartan. Är det bara de stora städerna som vågar satsa på det genuina kulturarvet och se potentialen i kulturturism? Rosendal i Stockholm och Gunnebo i Göteborg är självklara besöksmål för så väl utländska turister som invånarna själva.

En stads attraktionsvärde består inte enbart i höga hus. Det internationellt kända norska arkitektkontoret Snöhetta blev för några år sedan inbjudna till att tävla om en arkitekturskapelse i en ny stad i arabemeritatet Ras Al-Khamai. Shejken ville ha en hög byggnad som fick hela historien att häpna. Snöhettas arkitekter meddelade shejken att dom tävlar om att bygga vackert, inte högst. Det argumentet gillade shejken och Snöhetta fick uppdraget. Det krävs gott självförtroende att våga stå på egna ben och inse att högst inte alltid är häftigast!

Anna Lindqvist, byggnadsantikvarie
Mejla till Anna

Idag har jag nästan lyckats att imponera på mina barn. Först för att jag under hela dagen har varit på en fortbildning med Karl Ytterberg om lajv. Karl är på Kulturskolan i Norrköping för att under två dagar berätta om sina erfarenheter om lajv. Han är professionell lajvare, men också programledare för Barda, ett rollspelsprogram för och med barn i SVT. Att han också spelat statist i Arn-filmerna får jag väl släppa till middagen. Sedan trodde de, mina barn alltså, att jag plockade fram cykeln från garaget (händer rätt sällan) för att cykla till jobbet. De kunde ju inte veta att jag inte skulle till Löfstad slott, drygt en mil hemifrån, utan bara ett par kilometer bort…

Innan lajvkursen började hann vi med ett möte om hur vi ska använda extra pedagogiska pengar som vi fått för verksamhet på Löfstad slott. Tillsammans med personal från Kulturskolan kommer vi att erbjuda några klasser i åk 5 och 6 att spela in korta filmer i slottsmiljö. Vi har en fantastisk miljö och det finns många spännande berättelser om personer och händelser på Löfstad. Kulturskolan står för dramapedagogiken och filmteknik. Ett bra exempel hur vi från olika håll utnyttjar våra olika kompetenser. Ett liknande samarbete med Kulturskolan började redan förra hösten. Då gjorde skolklasser tidsresor i slottsmiljön. Eleverna fick hjälpa till med förberedelser inför grevinnans hemkomst, sällan har gården varit så välkrattad och rummen så noga dammade. Kanske blir det roligare att städa om man har huckle?

Karl har idag berättat om förutsättningar och förberedelser för lajv. Vi har också gjort några korta avbrott med Knuten, Zipp zapp boing och Lucky Luke. I Knuten löste vi upp en stor mänsklig knuthärva och i Zipp zapp boing skickade vi ”elektriska” stötar mellan varandra. Där var jag långsammast, men i Lucky Luke lyckades jag nästan ta kål på alla genom att snabbast skjuta ner de andra. Jag ser fram emot morgondagen, då vi ska provlajva – undrar om jag ska vara en alv eller en orch?

Tova Sylvan, Löfstad slott
Mejla till Tova

Två böcker är på gång hit till museet. Dels är det boken Att hålla hus i Östergötland - om Östergötlands fantastiska bebyggelse. Det är ett projekt som på pågått i flera år och 17 olika författare medverkar. Fem av dem är museets egen personal resten är utomstående experter. Boken handlar om allt från små herresäten till särskilda hus duvslag. Ett kapitel handlar om hus om inte längre behövs och därför hotas av ”utrotning” som gamla smedjor, dass, transformatorstationer och mjölk-kylningshus. Fotografen Lars Ekelund har tagit bilder på husen och de kommer från hela Östergötland. Vi har också letat i arkivet efter gamla bilder. Det har inte funnits någon bok som tittar på den östgötska landsbygdens och de mindre orternas bebyggelse tidigare. Boken är årsbok för 2006/07. Vilket är något försenat men nu är vi snart ikapp. På bilden här intill ser vi ett byggnadsminnsesskyddat ankhus i Brokinds herrgårdsmiljö, söder om Linköping.

Samtidigt sitter jag med korrekturet till nästa bok, ett nytryck av boken Östgötamat vars första upplaga trycktes redan 1996. Idag är intresset för lokalproducerat och regionala specialiteter något som talas mycket om. När första upplagan kom hade det inte hade fått stort genomslag. Vi har därför lagt till 44 nya sidor som också innehåller förslag på östgötamenyer och en östgötabuffé. Vi har också lagt till annat som inte fanns med i den gamla boken, bl a den äldsta receptboken som vi inte kände till 1996. I boken slår vi också fast 12 östgötska specialiteter. Vi östgötar har haft svårt att bestämma vad som är östgötskt. Dom flesta brukat ta upp den vita snabbsaltade gurkan, de gröna ärtorna och Västerlösakorven, men det finns så mycket mer. Kräftorna, det fiskas mest kräftor i Östergötland, gäddan som åts till jul, raggmunken och pepparkakan till exempel. Nu kommer den i en ny utökad och omarbetad upplaga som ska finnas i bokhandeln i början av november så det är ganska bråttom. Som redaktör har jag nu suttit och gjort sidhänvisningar i texten och lagt till sidnummer i receptregistret.

Båda dessa böcker lyfter fram den här regionen, Östergötland. Det är det område där man talar östgötska. Vi vet ju inte om Östergötlands län kommer att finnas kvar så länge utan vi kommer väl att ingå i ett Östra Götaland? Länet är en administrativ indelning från 1600-talet men landskapen är äldre.  Östra Götaland kommer kanske bli för stort för att man ska kunna känna sig lokalt förankrad. Där man talar samma dialekt känner man sig hemma…

Marietta Douglas, publika avdelningen
Mejla till Marietta

Kommer just från utställningssalen där vi börjat bygga upp ”Med döden som straff”. Efter en hel del bryderi har vi kunnat konstruera en monter som är stor nog att rymma sju skelett. Det blir nog en intressant och tänkvärd utställning. Av erfarenhet vet vi att skelett är publikmagneter och man kan naturligtvis fundera på varför.

Ibland hör man att det skulle vara människors morbida sida som lockas men jag är inte alls säker på att det är hela sanningen. I mitten av 1970- talet arbetade jag som arkeolog i London och deltog där i undersökningen av en medeltida kyrkogård. På ett märligt sätt kom man nära människorna vars kvarlevor man grävde fram. Ens egna problem blev med ens obetydliga när de sätts i ett större sammanhang eller som Cornelis Vreeswijk sjunger ”vad gör det om hundra år”. Jag tror att det precis samma känsla som människor söker när de finner ro i att vandra på kyrkogårdar som vi passande nog också har en utställning om i höst.

Mats Gilstring, utställningsformgivare
Mejla till Mats

Dagen började rörigt då jag låg kvar för länge i sängen o snosade, och var tvungen att ta taxi till jobbet (mycket irriterad på mig själv...).

Beställningarna från Formex har börjat trilla in, så det är som mini- julafton här nere :). Inte så mycket besökare i dag utöver visningarna. De flesta är nog ute och njuter av det underbara vädret, det skulle jag oxå göra om jag var ledig.

Ska på min första LHC-match idag. Trots att jag bott i Linköping hela livet har det inte blivit av förrän nu, ska bli kul att se hur det är :).

Karin Bramby, receptionist
Mejla till Karin

Solen lyser... underbart tänker jag, svärföräldrarna från Belgien är på besök så min son ville vara hemma från dagmamman idag. För att vara med Boma en Bompa (farmor och farfar på flamlänska).

Eftersom jag inte började förrän kl 15.15 idag så har vi kunnat vara ute och njuta av det sköna höst vädret och pysslat i trädgården. Idag tog jag bilen, väl på jobbet så är det tre kvälls aktiviteter: Träffpunkt , Art After Work och så har vi Konstyoga. Kul att så många kommer till de olika aktiviteterna.

Carina Blom, receptionist
Mejla till Carina

Vad glad man blir solen lyser och i personalrummet doftar det underbart från Eva Modéns vackert röda Alice.

På morgonen tog jag emot en klass från särgymnasiet på Berzeliusskolan. Vi tittade på och pratade om Bergsgraven. Flera eftertänksamma frågor ställdes. Som till exempel, blev kvinnorna äldre än männen redan på den här tiden?

Nästa vecka kommer en elev från Anders Ljungstedts gymnasium till museet för att praktisera en dag i veckan terminen ut. Måste försöka att få ihop hennes schema under dagen. Funderar också lite på hur det går med min ansökan om extra medel till utställningen In hate we trust. Nu på torsdag får jag besked. Hoppas att det blir positivt.

Måste även titta på mitt föredrag om folktro i samband med husbygge. På tisdag i nästa vecka ska boken Att hålla hus, i Östergötland, presenteras/släppas. Ska bli lika spännande som att läsa en deckare av Donna Leon att äntligen få den i sin hand.

Barbro Johansson, museipedagog
Mejla till Barbro

Vem har egentligen rätten att bestämma vad som ska bevaras till framtiden? Vilken roll har vi som Länsmuseum i historieskrivningen? Vi är ju trots allt med och påverkar vilken bild av vår tid som framtidens östgötar (om det kommer att finnas några) kommer att ha. Diskussionen gick het vid fikabordet men några enkla och självklara svar kom vi inte fram till. En sak var vi dock överens om, museerna måste definiera vilken roll de vill ha i framtiden.

Just nu arbetar jag med ett projekt som jag tycker på ett bra sätt tangerar den här frågan. Projektet heter K-märkt på schemat och går ut på att jag och Caroline Morgansdotter (antikvarie) åker runt till några högstadieskolor i länet och pratar om bevarandet av byggnader och miljöer. Varför ska då ungdomar bry sig om sådana frågor? Jo för att de i allra högsta grad är en del av dagens samhälle. När Länsmuseet ger råd och anvisningar om vad som ska bevaras så ska det baseras på en demokratisk process – med andra ord så ska urvalet representera hela befolkningen. Istället för att vi museitjänstemän (visserligen museitjänstekvinnor i det här fallet, men visst låter det lite konstigt!?) sitter och pillar oss i naveln för att sia om vad ungdomarna tycker så frågar vi dem helt enkelt: Vad tycker ni är viktigt att bevara för framtiden? Behöver det vara svårare?

I fredags var det Boxholms tur och idag bär det av till Kisa. Sex klasser i sex kommuner kommer att besökas under hösten och gissa om jag ser fram emot de svar vi kommer få in.

Anna Kufver, museipedagog
Mejla till Anna

Publikrekord!

Hela 335 000 personer har under tiden 13 mars till 16 juni 2008 sett konst ur länsmuseets och Löfstad slotts samlingar.

Under denna tid har nämligen fem konstverk varit utlånade till Galeries nationales du Grand Palais i Paris där en stor utställning om Marie Antoinette visades. Dessa konstverk är ett porträtt föreställande Axel von Fersen, två som föreställer Marie Antoinette, ett som föreställer hennes dotter Marie Thérèse Charlotte och en gouache av Lafrensen som visar en hovfest i Trianons park.

Inger Lindström, Samlingarna
Mejla till Inger

För tillfället skannar jag diabilder åt konservatorerna, de är från Bjälbo kyrka. Bilderna är tänkta att användas till bildspel. Diabilder som jag tidigare i veckan har skannat är från Bankekinds kyrka och Appuna kyrka. Annars arbetar jag med föremålsfotografering av kulturhistoriska föremål här på kulturarvs-IT.

Therese Karlsson, kulturarvs-IT
Mejla till Therese

Dagen började med en diskussion gällande administrationen av två projekt, Linköping på film och Linköpings digitala stadsvandringar, vilka är delprojekt inom ett större samverkansprojekt som heter Linköping genom tiderna. Vi enades om hur att i detta läge gå vidare.

Resten av dagen har i huvudsak ägnats åt två saker: Att färdigställa två ansökningar till Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur och att förbereda inför Östergötlands fornminnes- och museiförenings årsstämmoresa och årsstämma på lördag, den 13 september.

Till ansökningarna fordrades bilagor som skulle vaskas fram och underskrifter som skulle bli gjorda. Allt ordnades till det bästa! Ansökningarna blev klara och har nu gått iväg!! Allt detta hade naturligtvis varit lättare om jag bara satt igång tidigare, men tyvärr så här blir det allt för ofta.

Att förbereda inför Östergötlands fornminnes- och museiförenings årsstämmoresa och årsstämma hann jag i tid så att allt var klart när v ordf kom för att hämta materialet – handlingar, ordförandeklubba, diplom, medalj mm. Som sekreterare i föreningen borde jag förstås vara med på årsstämma och årsstämmoresa, men är tyvärr förhindrad av annat.

Att jag kände mig så stressad inför ovanstående beror på att jag har semester imorgon, skall åka bort, och allt faktiskt var tvunget att vara klart idag.

Härutöver har jag, liksom alla andra dagar, läst och besvarat e-post, haft telefonsamtal och pratat med folk. Dessutom tog jag mig äntligen tid att gå ut i Westmanhallen, vår stora utställningssal, för att se hur utställningen ”Under samma tak” växer fram. Den blir jättefin med många härliga konst- och konsthantverk.

Inger Lindström, Samlingarna
Mejla till Inger

En dag går fort.

Sitter och sammanfattar dagen framför datorn. Har ägnat eftermiddagen åt att gå igenom hemsidan för Kulturarv Östergötland. Det är alltid något som ska uppdateras. Nyheter, brutna länkar etc. Emellanåt ringer telefonen som den brukar och någon i länet vill prata problem eller möjligheter.

I förmiddags hade vi ett möte i Norrköping om ett stundande torpseminarium. Vi var i hembygdsföreningen ”Vilbergens vänners” lokal i bottenplanet till ett av hyreshusen i bostadsområdet. Över en kopp kaffe gick vi igenom hur vi tänkt oss dagen och vem som gör vad inför seminariet. Dagen vänder sig i första hand till hembygdsrörelsen, men står öppen även för andra torpintresserade.

Lunchen blev kraftigt försenad. Vid haltvå kunde jag få i mig medhavd potatissallad. Att äta ute blir för dyrt. Men det är inte alltid det finns något kvar att stoppa i matsäcken efter att tre hungriga pojkar hemma gjort rent på bordet.

Dan Malmsten, Kulturarv Östergötland
Mejla till Dan

Idag är det fredag och nere på arkeologernas redaktion är det återigen full fart efter semestern. Man skulle behöva klona sig själv till ett antal hjälpredor och införa fler timmar på dygnet, eller fler dygn per vecka möjligen. Just idag ska en grå kvadrat på en planritning förvandlas till en illustration av ett hantverksskjul från 1700-talet. Teckningen ska ingå i rapporten från sommarens utgrävning i Konserthusparken utanför museet. Helst ska det hela ske med ett visst mått av vetenskaplighet också…

De rapporter som vi på redaktionen sammanställer är själva slutprodukten av ett arkeologiskt ärende – dokumentationen är vad som blir kvar till eftervärlden istället den fornlämning som grävts bort. Eftersom varje fornlämning är unik och oersättlig är det förstås extra viktigt att all upptänklig information finns med och att alla uppgifter är riktiga. Filer med digitala inmätningar blir till färgglada kartor och schaktplaner, darriga linjer skissade med novemberkalla fingrar på regnvåt ritfilm blir till prydliga långprofiler, suddiga bilder av östgötsk mylla i Lützendimma blir till tydliga fotografier av härdar, stolphål och murar.

När allt är tryckt och färdigt skickas rapporterna till uppdragsgivaren, till olika myndigheter, arkiv, bibliotek, hembygdsföreningar och universitet. Originalritningar, foton och fynd sorteras in i museets arkiv och magasin i väntan på att kallas forskningsmaterial och bli till ny kunskap och nya frågor. Det sista vi gör från redaktionens sida är att varje rapport läggs ut i sin digitala helhet på länsmuseets hemsida så att alla som önskar kan ta del av dem. Det är otroligt fascinerande att botanisera bland de arkeologiska undersökningarna från trakten där man bor, pröva själv!

Johan Levin, redaktör
Mejla till Johan

Morgonen startade i bilen. Min gamla bil fungerar ganska ofta som en del av min arbetsplats eftersom museets arkeologer jobbar över hela Östergötland. Idag blev det en ganska kort färd till Nykvarnsparken i Linköping. På vägen stannade jag till på en mack och tankade upp termomuggen med en stor latte.

Nykvarnsparken är enligt min mening en av stadens få riktiga pärlor i centralt läge. Okonstlade grönytor med rejält uppväxta träd av varierande arter i direktkontakt med Stångåns vattenspegel, en välbevarad slussmiljö och stadens förmodligen första elkraftverk från en tid då även dessa byggdes vackra och hantverksmässigt. Åt norr och väster begränsas parkmiljön av lite modernare och ruffigare industrimiljöer, vilket skapar en spännande kontrast.

Jag är i parken för att utföra en så kallad antikvarisk kontroll. Linköpings kommun håller på att byta ut gamla belysningsstolpar och elkablar i parken. Precis här vid parken har den äldsta passagen över Stångån i Linköpingsbygden funnits. Först i form av ett vad och sedermera i form av en bro – Stångebro. I anslutning till vattenpassagen fanns senast under vikingatiden den gemensamma tingsplatsen för den kringliggande slättbygden – ”Lionga thing”. Med all sannolikhet uppstod en handelsplats i anslutning härtill. Vid den här tiden benämnd ”köping” och under tidigmedeltid vet vi att här även fanns en kungsgård. Så småningom utvecklades det här till våra dagars Linköpings stad.

De enda spår som finns kvar synliga idag hittar man vid passerandet av gångbroarna över slussen och vidare över till Stångåns östra strand. Där vid åbrinkens övre del ligger en något undanskymd gravhög med en runsten på toppen. Ytterligare en runsten har hittats i området, men vid det tillfället tyckte man det passade bättre att ställa upp den framför Länsmuseet. I övrigt vet vi egentligen väldigt lite om hur den här platsen för det äldsta Linköping har sett ut och använts. Och arkeologi är enda återstående vägen till ny kunskap.

Med detta i bakhuvudet utför jag min antikvariska kontroll genom att i den sensommarfriska morgonen fåfängt titta ner i marken där grävmaskinen går fram. Men man vet aldrig i förväg vilken dag nya fynd kommer att göras. Mycket vatten har runnit under Stångebroarna sedan det begav sig på platsen och kanal- och hamnbyggen och parkanläggningar har lagt till sina årsringar på platsen.

Det förvånar mig hur lite folk det är som rör sig inom parken. Trots allt är det bara fem minuters promenad till resecentrum och en utmärkt plats för en servering av något slag. Inte heller en enda båt slussar in i Kinda kanal. Förutom spridda skurar av förbipasserande cyklister, så är de enda som syns till några medelålders män med till synes utomnordisk bakgrund. Utspridda en och en håller de på att fiska i Stångån. Fångsten, för visst nappar det, stoppas i en vattenfylld hink. Är det utanförskapets tidsfördriv eller hushållsfiske? Känner de till något om platsens historia och att även här har det en gång utkämpats inbördeskrig med religiösa förtecken? Kanske vill de inte veta. Vad lär vi oss egentligen av allas vår gemensamma historia?

Anders Lundberg, arkelog
Mejla till Anders

Jag vet inte om någon här huset har ett så roligt och omväxlande jobb som jag har. Det roligaste uppdraget hitintills är nog att få göra handdockor till Basutställningen.

Pedagogerna har bett mig göra dockor för att ha till hands i samtal med barn om ”trons makt”, avdelningen som har med själen att göra. Det har blivit 7 st dockor, några var klara till invigningen i juni och bor i en grå låda i utställningen, det är ett John Bauertroll, ett spöke och en grön marsgubbe. De som kommit till efter semestern står ännu kvar hos mig på arbetsbordet och gör mig sällskap. Det är skiftande personligheter i form av: Jesus, en vetenskapsman, en djävul och jultomten. Det kan säkert bli intressanta samtal utifrån dessa.

Just nu håller jag på med att sy kransar i linnetyg som arkeologerna har önskat till sin dräktsamling med medeltidskläder. Sen är det snart dags att sy svarta linnevepor till kyrkogårdsutställningen som ska invigas i oktober. Några vepor ska vara naturfärgade med svarta trädtryck på. Ja det är verkligen tvära kast mellan olika teman som jag får ha en liten del i.

Flera projekt är beställda när det gäller att sy historiska kläder till olika tidsepoker. Som någon uttalade igår ”Du får bara göra sockret på bullen”, OK. Det känns bra – för det är väl det som gör att bullen ibland är så oemotståndlig och attraktiv!

Berit Överstedt Carlsson, sömmerska
Mejla till Berit

Fortsatte imorse med det jag påbörjade förra veckan – sista rycket av att dataregistrera materialet från grävningen vid Krokeks kloster i Krokeks socken i Kolmården utanför Norrköping. Krokeks kloster etablerades någon gång mellan år 1420 och år 1440 av fransicanerorden, men under 1540-talet lades det ner.

Det som grävdes ut var en byggnad som hörde till klostret. I byggnaden har man haft lager, matlagning och utfört järnframställning. Det jag under de senaste dagarna gått igenom är det djurbensmaterial som påträffades i och omkring denna byggnad och jag har gjort en snabb osteologisk analys av dessa. Idag har jag dock hållit på med registrering, vägning och räkning, något som inte alltid är så kul, men som är en del av arbetet som arkeolog och osteolog. Dammet yr, jag nyser och skrivbordet ser ut som en ökenstorm dragit igenom med ett tunt lager sand överallt, även på mig själv. Dags för lite städning kanske...?

Vad säger benen då? Det jag lagt märke till är att det mesta är djurben med slaktspår d v s från nötdjur, svin, får, getter, men jag har även hittat fiskben från bl a gädda, strömming, abborre, karpfisk samt fågelben som troligen är hönsfågel. Det är alltså ben från djur som inmundigats på klostret. De flesta av djurbenen är s.k. slaktavfall från köttfattiga delar som kranier och fotrotsben samt handrotsben, matresterna har hamnat någon annanstans. Benen är från djur av olika åldrar. Man har alltså emellanåt även haft kalv, spädgris och lamm på menyn, vilket är ett tecken på att man har haft det gott ställt eftersom man haft råd att slakta ungdjuren. Klövar har jag enbart hittat ett fåtal, vilket kan innebära att de oftast tillvaratagits till tillverkning av lim. Det finns även andra djur i benmaterialet utan slaktspår, som en katt och en häst.

Förutom ben finns det givetvis annat intressant som kom fram i de olika lagren under grävningen. Bl a påträffades en pil- eller spjutspets av järn, keramik som kan vara av äldre slag, kanske t.o.m. från bronsålder. Jag säger inget säker ännu förrän C14-proven är tillbaka och keramikspecialisten sagt sitt. Det finns mycket slagg, främst järnslagg från järnproduktion samt kalkbruk och tegel som kan vara från ugnar eller delar av byggnaden. Jag har dock inte hittat några deglar eller gjutformar i materialet ännu, som skulle kunna visa på gjuteriverksamhet. Men jag har heller inte hunnit gå igenom allt slagg och alla påsar med kalkbruk och tegel som ligger i en låda bredvid mig, men det kommer jag att gå igenom imorgon. Kanske kommer något mer intressant då.

Anne Naumanen, arkeolog och osteolog
Mejla till Anne

Efter en tuff helg med Arkeologidagen har det varit skönt att varva ner. För min del har det inneburit att ta fram föremål och skriva texter till en liten utställning som ska stå på biblioteket i Boxholm. Det är den fjärde utställningen i serien som vi kallar Lokalhistoriska rum och som placeras ut på kommunernas huvudbibliotek.

Tidigare har vi klarat av Kinda, Mjölby och Vadstena kommuner och nu är det alltså Boxholms tur. Tema är: Kända och okända Boxholmskvinnor. Vilka kändisarna vi valt ut är avslöjas i Boxholm i slutet av oktober.

Jag kan redan nu avslöja att vi kommer att nämna Aspenäs. Sedan får ni själva gissa resten. På Aspens grävde vi ut delar av en smedja för några år sedan och där hittade vi bl a en ryktskrapa från tidig medeltid.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

Idag var alla arkeologkollegorna trötta, men nöjda, efter gårdagens Arkeologidag. Arkeologidagen arrangeras varje år i hela landet. Denna gång visade vi de arkeologiska undersökningarna av Älvestad kyrka. Kyrkan brann ner den 29 mars 2007. Sedan dess har vi arkeologer kämpat oss ner genom brandlager och rasmassor för att nå medeltiden. Under den nedbrunna kyrkan finns nämligen resterna efter den medeltida kyrkan.

Dagen blev mycket lyckad med drygt 200 personer som hade letat sig fram på kringliga vägar till kyrkan. De första kom redan 40 minuter före utsatt tid. Älvestad kyrka är en sorglig plats men glädje, förhoppningar och intresse spred sig under gårdagen när så många personer visade sitt engagemang. Tanken var att jag skulle lösa av mina kollegor Lotta, Anders, Lasse och Johan men den strida strömmen av folk gjorde att min enda uppgift blev att organisera visningarna. Efter 5 timmar utan att sitta slank en välbehövlig pizza raskt ned.

Nu återstår att packa om och lägga tillbaka alla saker vi hade släpat ut. Det får nog vänta tills imorgon efter ytterligare lite vila.

Marie Ohlsén, arkeolog
Mejla till Marie

Celebrating Traditions, det är årets tema på FORMEX mässan i Älvsjö.

Efter två dagar på mässan är jag ganska mör i kroppen och öm i fötterna. Men jag är full av nya intryck och nya idéer. Jag är även glad över att jag har ett så roligt och omväxlande jobb som jag har på Löfstad slott. Varvat med guidningar, ekonomi, och administration kan jag två gånger om året åka iväg och drömma mig bort i inredningens fantastiska värld. Jag ägnar mig åt shopping på hög nivå, men behöver själv inte lägga ut en enda krona!

Det är alltid lika spännande att åka på inköpsmässa. Jag kan frossa i spetsar, 1700-tals ljusstakar, glasprismor och vackra krukor. Jag kan drömma mig bort till en värld där allt är fräscht, nytt och ljuvligt doftande av lavendel och rosentvålar. Jag kan drömma om det perfekta hemmet där alla porslinskrukor matchar varandra och tapeterna går ton i ton med gardiner som är romantiskt arrangerade. Oj, nu drömde jag visst lite för mycket. Traditioner skulle det ju handla om i år. Pärlbroderi och hemvävt, slöjdat och virkat. Att ta till vara det gamla och att återanvända. Hur ska jag få in allt det här i vår Slottsbod på Löfstad? Jag bestämmer mig snabbt. Det så många andra som är bra på det hemvävda, broderade och slöjdade. Vi fortsätter sälja cremekoppar och sköljskålar á la 1700-tal, franska och svenska tvålar i vackra förpackningar. Vackra dekorationer med den franska liljan på, snygga tekannor och tekoppar.

En hel del nytt har vi faktiskt köpt in. Vi hittade mycket läckra glaskrukor att plantera t ex hyacinter i, små glasbollar som ser ut som den där fisken som blåser upp sig till en rund boll med taggar när den ska försvara sig. Och några mycket söta glaslyktor att lysa upp med i höstmörkret kommer så småningom att dyka upp i Slottsboden. Till sist hittade vi även stora hellinneservetter som vi ska använda till servettvikningskursen i september.

Maria Nordeman, Löfstad slott
Mejla till Maria

Med byggnadsantikvarien i bilen:

Medan regntunga skyar drar ihop sig inför annalkande blöta far jag genom landskapet till Medevi. En knappt timme med huvudet fullt av tankar: finns det eluttag i Piperska byggningen, blir det för långt att gå till Kungliga Kastellet, bara inte bröllopsgästerna blir klara i kyrkan för tidigt utan att Johan hinner berätta om konserveringen i stora Matsalen, bara rödfärgskokarn kommer ihåg att ta med sig ved, eller ska jag påminna? Hinner frågorna till tipspromenaden bli färdiga? Gud om det regnar! Bra att målaren kan komma på pressvisningen, får inte glömma att skriva ett pressmeddelande till Assi om Ljungsbro. Där finns det ett bra gäng som jobbar på bra. Men nästa år ska jag inte ha två aktiviteter två helger i rad, att man inte lär sig. Vem var det nu som skulle hämta stolar, jag måste sätta upp fler affischer.

Oj det ringer… skruvar ner Bruce Springsteen… hej! Nej, du stör inte (det är målarn). Ja, jag kan komma och titta på färgprover på Ribbingsholm i nästa vecka, skönt att slutstrykningen blev klar på Hemslöjdshuset innan regnen kom, vadå kommer Boracol sluta att tillverkas! Det är inte sant! Vad ska man då använda för att ta bort mögel? Ja vi ses på Medevi nästa söndag och pressvisningen.

På med Streets of Philadelphia för fullt, oj vilken omkörning. Hoppas Yvonne har kaffet klart, vi måste hinna gå igenom nästa års ansökningar om byggnadsvårdsbidrag. Det regnar in i rum 13 igen, vi får kolla. Tak, tak, tak, så viktigt.

Varför finns det inte mer pengar för att bevara Östergötlands alla kulturskatter. Oops där var nära jag missade avtagsvägen, när outopiloten är inställd kan vad som hälst hända. Få se nu om snickarna har börjat med Bagarboden ännu?

Marie Hagsten, byggnadsantikvarie
Mejla till Marie

Måndagsmorgon den 25 augusti och vaknar dödstrött efter en natt med hostande treåring liggandes omväxlande på längden och tvären över mig. Feber och snorig näsa. Pappa får vara hemma och torska snor. Jag ska till mitt nya jobb. Dag fyra! Personalmöte med bland annat presentation av ny och energisk (?) medarbetare väntar…

Sätter mig i bilen i Norrköping och påbörjar resan till grannstaden Linköping. När jag närmar mig slutet på påfarten till E4:an lyser plötsligt motorlampan. Hmm? Det låter konstigt också… Svänger av mot väggrenen och stannar. Motor död. Svär och andas djupt. Nåja, problem är till för att lösas tänker jag hurtigt medan jag ser dagens (första) löning försvinna i samma takt som bärgningsbilen närmar sig. Två timmar senare sitter jag på jobbet och har pratat med verkstaden som ger ett dystert besked. Någon som vill lägga bud på en prima (?) Toyota Corolla årgång -89? Kombi, vackert röd och en fin vän som ställt upp när jag behövt. Något trött just nu men det kan säkert gå att rätta till. Kontakta mig på mail nedan…

Dagens arbete består av att strukturera upp en ram som vi skall arbeta utifrån i det fortsatta byggnadsminnesarbetet. Enkelt beskrivet handlar det om att definiera en profil för vår kulturmiljö: Vad har vi och vad är specifikt för Östergötland? Vilka är våra byggnadsminnen och speglar de länets kulturarv? Ungefär så. Kulturmiljöprofilen skall presenteras nästa vecka och arbetet handlar om att strukturera upp och klargöra. Viktigt, roligt och ”uppifrån perspektiv” vilket jag gillar.

Sen är det ett par rådgivningsärenden som ska bockas av på listan. Någon med ett missionshus som står och förfaller vill ha hjälp med att klargöra renoveringsbehov och eventuellt kulturhistoriskt värde. En annan med ett torp vill ha hjälp med färgfunderingar och datering av husets ålder. Härligt med hus!

Kostnaden för reparering av kamrem och eventuellt fler och mer avancerade delar ligger i bakhuvudet. Nu behöver jag inte fundera på vad jag ska göra med dagens insättning på bankkontot. Tänk vad lätt allting blev!

Joanna Pierre Foucard,
just för dagen en något fattigare byggnadsantikvarie
Mejla till Joanna

Det går åt mycket planerande för att vi ska kunna erbjuda våra besökare något att göra när hösten lägger sitt mörker över oss. Jag planerar bland annat Öppen Bildverkstad som anordnas på flera orter i länet, för närvarande i Linköping, Norrköping, Valdemarsvik och Motala.

Jobbet är väldigt omväxlande, mycket planering förstås, men också väldigt handfast med Konstambulansen, som innebär arbete ute i skolor med olika konstprojekt. Min egen konstnärliga verksamhet pågår för närvarande i tankeprocesser, men ateljén drar, hoppas kunna föra över tankarna till handling snart.

Programmet för City art Link (under konstens vecka 2-4 oktober) håller på att bli färdigt. Det som oroar mig är hur jag ska hinna vara med på så mycket som möjligt av det som händer under City art Link-dagarna. Det är program med utställningar, föredrag, workshops, musik, på gallerier, i hantverks/designaffärer, på museet, biblioteket, i domkyrkan m.fl.  det händer även överraskande saker på gator och torg i Linköping. Det är andra året som City art Link genomförs. Vi kommer att sätta fokus på de kreativa krafter som finns i Linköping och kanske även skapa lite debatt. Konstnären Nina Bondeson kommer att delta på ett konstsamtal som vi kommer att ha på torsdagen den 2 oktober i Hagdahls kök på museet, från kl. 17. Samtalet kommer vi att kalla ”Den illojala konstens oändliga möjligheter” efter en rubrik på en del i boken ”Om tillståndet i konsten” som Nina varit med om att skriva.

Första dagarna i september kommer jag att träffa mina 16 konstkonsulentkollegor i landet. Då ska vi planera en seminarieserie för konstnärer ute i respektive län kommande år.

Nu ska jag återgå att skriva mötesanteckningar från ett möte inför bl. a. City art Link som jag deltog på i går på hemslöjden, medan jag någotsånär kommer ihåg vad vi pratade om... Snart ska jag lägga ut hela programmet på www.lanskonst.se/cityartlink

Lena Wiklund, konstkonsulent
Mejla till Lena

Äntligen är höstens program färdigt! Det händer något varje tisdag och torsdag kväll, liksom varje söndag. Det rör sig om föreläsningar, visningar, om konst och design, om historia och arkeologi. Öppen bildverkstad, barnvagnsvisningar och aktiviteter för barn och ungdomar. Två nyheter har vi också: Öppen kroki och Konstyoga, som kommer att vara öppet för som vill prova, det krävs ingen föranmälan. Vi har nog aldrig haft så många aktiviteter tidigare.

Vi öppnar också flera utställningar under hösten. Under samma tak, som öppnar i september, är en salong för konst, konsthantverk och design från länet. Döden som straff visar resultatet av utgrävningarna på galgbacken i Vadstena och Röster från kyrkogården handlar om gravstenar och dem som vilar på kyrkogårdarna. I november öppnar utställningen In Hate We Trust med Elisabeth Ohlson Wallins fotografier om hatbrott. Utställningen Restore Hope, från Riksutställningar, tar upp kvinnoförtryck, den kommer att visas i museiparken, i en släpvagn på 7 m²!

Vi har tittat på förslag till ett nytt pedagogiskt utrymme och på en förnyelse av museets entré. Det ser spännande ut. Äntligen får vi ett utrymme där man kan ta emot en hel skolklass och få plats för olika aktiviteter. Och entrén är ju det första en besökare möter så det är jätteviktigt att man känner sig välkommen direkt när man kliver in.
Linköpings kommun vill att vi ska göra en utställning om Anders Ljungstedt som ska visas Macau i Kina redan under nästa vår. Vi ska bl a visa porslin som exporterats från Kina till oss, porslin som inte visats där sedan det tillverkades. Hur ska vi hinna med det? Vi får avvakta och se om utställningen blir av innan vi börjar oroar oss…

Marietta Douglas, publika avdelningen
Mejla till Marietta

Du som bor i närheten av Östergötlands länsmuseum eller vandrat Vasavägen förbi museet, kanske undrat vad jag har för mig högt uppe utmed väggen. Jo, även bra material har sina begränsningar speciellt i en sådan tuff miljö som vid Vasavägen med alla sina luftföroreningar!

Delar av fönsterbågen var tyvärr angripna av röta och var därför tvunget att bytas ut mot nytt kärnvirke av furu. Det arbetet är nu klart och enbart målning återstår som kommer att göras den kommande veckan.

Mitt huvudsakliga arbete här på museet är att se till att byggnaden hela tiden behåller sitt ursprungliga utseende och funktion – vilket nästan alltid innebär att jag måste arbeta enligt de gamla metoderna, med de gamla materialen och med stor noggrannhet. Museibyggnaden har alltid varit och kommer alltid att vara en av Linköpings arkitektoniska klenoder som med alla medel är värd att spara och underhålla.

Roland Djerf, tekniskt underhåll
Mejla till Roland

Försov mig i morse så det blev snabb dusch och iväg utan vare sig frukost eller smink. Kallt och småblött att cykla hit, försökte tina upp medan jag gick igenom mailen. Mest spam, lite annat mer eller mindre intressant och ett skojigt mail, från tidningen Lantliv. De vill ha pressinformation och bild till höstens stora utställning Under samma tak som vi öppnar i slutet av september. Kul att de vill skriva om den.

Ska försöka hinna skriva ytterligare en pressinbjudan. Det handlar om projektet K-märkt på schemat – östgötsk ungdom på spaning. Under hösten kommer antikvarie Caroline Morgansdotter och museipedagog Anna Kufver att besöka sex av länets högstadieskolor och prata om kulturmiljöer och vad som bevaras för framtiden. Eleverna kommer själva att få K-märka två objekt var. Inför detta ska nu lärarna bjudas in till en kick off/mingelkväll på museet, och vi hoppas att även länets media vill vara med och mingla.

För att kompensera den uteblivna frukosten blev det två mackor till förmiddagsfikat. Hagdahls Kök gör alltid suveränt kaffe men idag var det slut när jag kom så Hagdahls bjöd på en latte som ersättning – kan det bli bättre? Som smörgåspålägg severades något klegg kallat Boxholmsröra bestående av bl a Boxholmsost – supergott!

Ringde hem för att önska ungen lycka till – hon börjar ny utbildning idag. Ungen är nästan vuxen, 20 år, men hon har alltid kallats ungen av föräldrar, storebror och faster. Oskar (katt) pratade högljutt i bakgrunden, förmodligen uttryckte han krav på en stunds lek eller åtminstone lite uppmärksamhet. Fick ungen att lova höra av sig efter skolbesöket och berätta hur det gått. Det gjorde hon och det lät som hon kommer att trivas.

Eftersom det är måndag har jag gjort underlaget till veckans annons, veckans program har sammanställts och skickats till bl a tidningarnas kalendarier. Har även bokat annonsplats inför en kommande byggnadsvårdsdag på Medevi Brunn under Östgötadagarna. Rödfärgskokning, lerklining och taktäckning står på programmet. Ernst Kirchsteiger kommer inte, men väl flera andra kunniga personer, bland dem museets byggnadsantikvarie Marie Hagsten och ett antal olika hantverkare!

Assi Molin, informatör
Mejla till Assi

Återkommen från semester precis när vädret passar bra för innearbete.  Har röjt bland det som ligger på mitt bord och  klippt i  en större ”bunt” tidningar. Skall under nästa vecka försöka katalogisera  ett 30-tal böcker, både  gamla och nya. Så finns här t e x  Kalendern Norden 1860 och Miniatyralmanack från 1862.  Ungefär 100 katalogkort ska också dubbleras och in i katalogen på hyllan.

I arkivet finns det förstås också mycket arbete att göra. Det är som tur är inte så mycket handlingar att sorta in, men en hel del måste göras i tjänstearkivet, verifikationerna för de sista åren måste ur pärmar och  in i mappar.  En del behöver också städas  upp i magasinet.

Så  jag saknar inte sysselsättning och får väl se fram mot en ganska späckad höst.

Freddie Hallberg, bibliotekarie
Mejla till Freddie

I dag är det åtminstone uppehåll. Vädret den senaste veckan lämpar sig utmärkt för film. Egentligen skulle jag vilja sätta på mig pyjamasen och krypa in i Östgötarummet med täcke och titta på de senaste lokalhistoriska filmerna vi lagt in i ”Watchouten”.

Tisdagens filmvisning där var lyckad. Hela 20 filmintresserade besökare kom och jag vill inte alls tro att det hade att göra med det ihållande regnet att göra.

I det febrila sökandet efter Linköpingsfilm fick jag där två napp! Jag skickade genast hem två herrar efter visningen för att leta i deras privata 8mm samling, efter filmade sekvenser som högertrafikomläggningen 1967.

Av de arbetsuppgifter som ingår i mitt arbete med lokalhistorisk film är den svåraste prövningen tålamodet. Häromdagen fick jag äntligen min favoritfilm Grand premiär från 1933 digitaliserad. Efter dagar av väntan levererade vaktmästare Patrik så paketet till mig och känslan av barndomens julaftnar infann sig.

När jag med fumliga fingrar väl fått upp paketet och placerar dvd-skivan i datorn så är den tom på innehåll! Katastrof! Nåja, det kan hända alla, övertygade jag mig om efter tjugo minuters yogaandning. Imorgon ska den komma igen, förhoppningsvis med innehåll och hoppas då att julaftonskänslan åter infinner sig och att den får bestå.

Ellika Kyndel, filmtok
Mejla till Ellika

Semestern är slut och värmeböljan över för denna gång!

Nu börjar en intensiv arbetsperiod med att producera digitala stadsvandringar. Vi har fått pengar från Westman-Wernerska stiftelsen till ett stort projekt ”Linköping genom tiderna”. I det finns fem delprojekt och den del jag ska arbeta med handlar om att presentera Linköping för besökare och innevånare på ett lättillgängligt sätt.

Nästa sommar ska man kunna vandra runt i Linköping med en GPS-styrd handdator i sin hand och lyssna på en trevlig berättare, se bilder, kartor, filmer och ritningar på displayen samtidigt som man står framför huset eller konstverket. Man kommer att kunna välja på fyra olika teman: arkitektur, offentlig konst, medeltidens Linköping eller följa med i processen från stor bondby till dagens moderna stad. De här digitala guidningarna är ett komplement till levande guidningar som inte alltid finns att tillgå när man själv har tid.

Jag har övat mig på arkitektur - sightseeing på semestern genom att besöka Turning Torso i Malmö. Genom goda vänner hade jag förmånen att få komma in i en stor lägenhet på 48:e våningen! Utsikten är hänförande och inte en vinkel rät. Lite känslan av att vara på ”Lustiga huset” uppstod. Det är 54 våningar totalt och inte öppet för allmänheten. Detta landmärke är en publikmagnet utan like, turistbussarna defilerade förbi och många stod utanför och önskade att de kunde få en glimt av insidan. Hade en digitalguide funnits hade alla kunnat ta del av interiörer och bakgrundsmaterial på ett enkelt sätt!

På torsdag ska jag visst visa nya Maktutställningen för museibesökare! Bäst att plugga på lite så jag har något intressant att komma med...

Trevlig sommar!

Eva Modén
Mejla till Eva