Jag är Axel von Fersen! Nej jag har inte drabbats av solsting eller arbetat för intensivt med sommarens utställning på Löfstad slott, som handlar om Axel von Fersen d y. Vi uppmärksammar att det i år är 200 år sedan han lynchades i Stockholm, efter anklagelser och rykten som sa att Axel och hans syster m fl lät förgifta tronarvingen Karl August. Prinsen ramlade av sin häst på Kvidinge hed efter att ha drabbats av slaganfall...

Jag är Axel von Fersen! är namnet på den teaterföreställning som vi visar här på Löfstad onsdag kväll kl 18. Manus, regi och skådespelare är Caroline Donath, som efter att ha läst Axel von Fersens dagböcker blev besatt av Axel och lät denna besatthet få utlopp i en fantastiskt rolig föreställning.
Senare i sommar kommer vi även att visa Figaros bröllop (i fickformat) med Svenska Operan. Det är kul att få möjlighet att hålla program kvällstid – hoppas att ni hittar hit!

Tova Sylvan, Löfstad slott
Mejla till Tova

Jag kom till Löfstad ca kl 8. Då gick Tova och jag till kontoret där vi kollade e-post och lyssnade på telefonsvararen. Sedan gick vi och hämtade böcker som skulle till ÖLM (Östergötlands länsmuseum).

När vi hämtat böckerna var det ett långtråkigt möte, jag somnade nästan. Men det var gott fika. Efter det gick jag tillsammans med Annika och låste upp slottet. Resten av dagen jobbade jag i Slottsboden, där jag fick plocka fram nya saker och prismärka dem.

Till lunch åt vi Biff von Fersen (HAHA) på Värdshuset. Jag hade jättekul!

Hilda, praoelev på Löfstad

Nytt år och nya tag brukar det ju heta. Januari brukar vara eftertankens och planeringens tid innan verkligheten hinner ifatt med uppdrag och brandkårsutryckningar i länet.

Men häromdagen inträffade just en brandkårsutryckning: En vattenläcka i huset Sociteten på Medevi Brunn. Fastighetsskötaren Tomas kan fixa vattenläckor med förbundna ögon, jag lovar, men den här gången var det lite värre. Innertaket, golvbjälklaget och ena väggen i Sociteten var plaskvåta. I röda salongen låg sjön spegelblank.

När jag sladdade in på brunnen vid lunchtid var sjön borta. Men vattnet har sugits upp av fyllningen i golvbjälklaget, något som kan ge upphov till både mögel och svamp. Under väggarnas glasfiberväv finns ett putsskikt som kan ha varit dekorationsmålat. Putsen är nu riktigt blöt. I taket bågnar masonitskivorna och vad finns under dessa, ingen kommer ihåg. Är det puts, kan den ramla ner om läckan är stor. Även om det är brädtak så måste man gräva sig ner från övervåningen, lyfta golvplankor och ösa ut fyllning och se till att det blir torrt.

Denna läckande rysare kan vi återkomma till när hantverkarna försiktigt har börjat gräva sig in i vätan. Det ljusstrimmiga i denna händelse skulle vara att den olämpliga 1970-tals-renoveringen kan försvinna ner i en stor container: Masonit och glasfiberväv – ajöss med er!

Sociteten har en brokig byggnadshistoria. De äldsta delarna fanns redan 1707. Nya Kungsbyggnaden som den hette på 1700-talet efter det att Fredrik den I och Ulrika Eleonora d y bodde här 1722 har byggts både till och på i början av 1800-talet. I början av 1970-talet gjordes en omfattande renovering, de gamla fönstren ersattes av kopplade och byggnaden fick en tilläggsisolering med ett tjockt KC-bruk. Samtidigt kom också glasfiberväven och masoniten.

Marie Hagsten, byggnadsantikvarie
Mejla till Marie

Urval!
Det är mitt stora hjärnspöke just nu.
Visst ser det enkelt ut
när man går och tittar på en färdig utställning
eller läser en färdig bok.

Antingen så är det självklart
att det som finns där ska vara med.
Eller så är det glasklart
att den som ligger bakom
inte har ordentlig koll
för att just-det-där-mest-viktiga inte finns med.
Det är så lätt att se i efterhand.

Just nu sitter jag med ett stort textmaterial
och hundra miljoner möjliga bilder
och lika många filmer, berättelser och föremål
som ska sammanfogas till en hemsida
där Linköpings historia ska presenteras.

Urval!
Det är ett stort ansvar.
Välja och välja bort, forma och forma om.
Vem är du som ska använda sidan?
Hur mycket är lagom att ta med?
Hur ska texterna se ut?

Den här texten är skriven med frasriktigt radfall.
Raderna är brutna där frasen bryts.
Det blir lättare att läsa då
och fler kan använda sig av informationen.
Det är mitt val!

Anna Kufver, museipedagog
Mejla till Anna

Mitt arbete har ännu en gång tagit krumsprång och fört mig ända till Japan. Ja, inte bokstavligen och inte heller till hela landet, men väl till små dräkttillbehör som sakkunskapen kallar netsuke. Uttalas nettsker på östgötska och är små figurer som ursprungligen användes till den manliga kimonon. Eftersom plagget saknade fickor, fäste en man mindre saker hängande med en snodd innanför bältet, där nettsken fungerade som stopp.

Dessa till synes obetydliga ting visar sig öppna en miniatyrvärld av japansk mytologi, historia och flora av legender. Skälet är att 1600-talets förbud mot överdåd och lyx i Japan inkluderade all personlig utsmyckning. Men en stoppknapp till sin snodd fick man ha, och den lilla tingesten kom med tiden att bli en öppning för konstnärer och prålsugna.

Ho-o, Kirin, Baku och Fukurokuju är bara några exempel på nya ord som kommit till min kännedom genom de små pjäserna. Och jag möter dem med novisens nyfikenhet. På ett länsmuseum ska man ju vara expert, men ingen kan ju kräva att en enkel museitjänsteman från ”öschöttaslätta” ska kunna allt om japanska nettsker. Det känns befriande!

Leif Wallentinsson, prålsugen
Mejla till Leif

Oj, vilken dag det blev idag! Frågan är om jag egentligen fick något gjort eller om jag bara sprang mellan en hel massa uppgifter. Först ut var att ta fram bakgrundsmaterial till en ny skylt för runstenen som står uppställd utanför länsmuseet. I och med att parken får ny skepnad så ska även skylten till runstenen förnyas. Tack och lov finns gamla pålitliga tidskriften Fornvännen, i vars utgåva från 1950 jag hittar vad jag söker. Kompletterat med lite information ur digitala fornminnesregistret FMIS och vips så är texten klar för korrekturläsning.

Sedan var det dags att beställa lite varor. Speciella arkivbeständiga kartonger med lock för förvaring av skelett i magasinet närmare bestämt. Inget man hittar i närmaste pappersaffär tyvärr! Efter mycket surfande och telefonerande hittar jag en firma i Järfälla som har vad vi söker och så är beställningen gjord.

Lunch inmundigades i form av god pannbiff med gräddsås och lingon. Därefter vidtog lite vanligt arbete med renritning av arkeologiska fältritningar, den här gången några schakt i medeltidsstaden Vadstena som skulle avrapporteras. Det är nog de roligaste ritningarna att göra; riktigt många, krångliga stadslager.

Som avrundning på dagen ägnade jag mig åt lite fotografering av fynd från en grävning i Bjälbo utanför Skänninge. Kul att vår nya kamera får komma till användning, det är nästan omöjligt att ta dåliga bilder den! Speciellt närbilder blir väldigt bra, på mynt, glasfragment och små bitar av keramik. Puh, slut...

Johan Levin, redaktör för arkeologerna
Mejla till Johan

Veckan inleddes med en kurs i Första hjälpen och hjärt-lungräddning. Det var en mycket givande dag med teori varvat med praktiska övningar.

Vi fick ta del av mycket viktiga kunskaper att ha inom museets väggar om olyckan skulle vara framme. Samtidigt förstås lika viktiga för oss arkeologer som ofta befinner oss ute på vägarna.

Dagen avslutades med en mindre katastrof med flera skadade. Jag hade pulsåderblödning och ett brutet ben. Den enda nackdelen var att teaterblodet var svårt att få bort. När jag kom hem frågade barnen: Mamma har du gjort dig illa? Vill du att jag ska blåsa?

Viktoria Björkhager, arkeolog
Mejla til Viktoria

Det är så mycket roligt som händer för en liten filmantikvarie som jag. Förra veckans matiné gick publikantalet upp i 200 pers! Det var visning och release av filmer för äldrevården, där jag klippt ihop fem stycken filmproduktioner av det lokalhistoriska material vi nu har samlat in.

Under det senaste halvåret har jag åkt runt på tjugo olika äldreboenden i Linköpings kommun och visat delar av detta material och nu tar idémagasinet Curmans över hanteringen av utlån till boendena av dessa. De kommer om en halvtimme och hämtar dem, mina barn som det känns efter denna tid. Jag kommer nog sakna dem, även om det känns härligt att detta projekt fortsätter utan mig och att det nu gäller för personal inom äldreboendena att ta för sig av denna filmfrossa.

Ellika Kyndel, filmantikvarie
Mejla till Ellika

Från oss arkeologer kommer det en strid ström av rapporter om arkeologiska utredningar och undersökningar som vi gjort inför ombyggnader av elkablar, detaljplaner för nya tomter, hål i stadsgator, byggen av villor… Inga kioskvältare precis, utan ganska snustorra publikationer om antal sökschakt, möjliga arkeologiska anläggningar och ibland nån bild på nåt fynd av en keramikskärva eller några små brända benfragment. Det hör till den vanliga arbetsrutinen och knappast något vi firar.

Men idag, fredag är ett undantag. Idag är Järnstadrapporten klar – och det ska vi fira! Drygt 400 sidor blev det, om Östergötlands hittills enda förhistoriska järnframställningsplats.

Järnstad ligger vid Stora Åby i Ödeshögs kommun och undersöktes 1997, när nya E4:an byggdes. Arkeologerna från Östergötlands länsmuseum hittade en boplats från äldre järnåldern och minst 17 lämningar av bläst-ugnar för järnframställning från samma tid.

Om man vill förstå järnets betydelse i det östgötska järnålderssamhället är Järnstad en mycket spännande plats. Och det tog sin tid att få rapporten klar – men nu är den här!

Erika Räf, arkeolog
Mejla till Erika

Jag är tillbaka på kontoret efter en tämligen intensiv influensa. Kraftig feber hosta och huvudvärk präglade min senaste vecka. Huruvida det rörde sig om svininfluensan vet jag inte. Är så gott som helt återställd nu men halsen har tagit stryk av allt hostande, så f n är påsen med halstabletterna min bäste vän.

Nu har jag avslutat rengöringen av fynden från Rambodalsundersökningen. Efter åtskilliga dagars fyndtvätt ser det ut att bli ett gediget fyndmaterial som ska registreras i datorn. Det ser ut som att det rör sig om flera kilo keramik och bränd lera. Vissa av lerbitarna har tydliga avtryck från pinnar vilka förevigats genom att leran hettats upp och stelnat. Snart kommer jag att skicka iväg nästa omgång med kolprover för C14-analys för att datera några utvalda rester av hus, gropar mm. Nej nu är det nog dags att ta en halstablett till.

Bilden visar mig, mina halstabletter och i bakgrunden skymtar fyndbackar med rengjorda fynd.

Mathias Söderberg, arkeolog
Mejla till Mathias

Efter två veckor med konferenser, möten och utbildning är jag nu åter tillbaka. Det finns mycket att ta tag i: möten, e-mail, papper och planering. 2010 närmar sig med stormsteg och det är mycket som ska avslutas innan det nya året firas in.

2010 är på många sätt ett spännande år med oändliga orsaker till firande eller speciella händelse som kan uppmärksammas: Birger jarl (född ca 1210), Axel von Fersen (död 1810), Vreta kloster (900-års jubileum), Bernadotte år (Jean Baptiste Bernadotte väljs till tronföljare 1810) och den sista avrättningen i Sverige skedde år 1910. Dessutom invigdes första etappen av Åre bergbana år 1910. Det finns hur mycket som helst som kan lyftas upp och ägnas en tanke åt.
Själv kommer jag att fira lite extra nästa år eftersom ännu en stor(?) sak som händer är att 50-öringen tas bort – äntligen!

Marie Ohlsén, arkeolog
Mejla till Marie

Häng med byggnadsantikvarien ut på uppdrag!

Regnet öser ner när jag strax före 9 kliver ur bilen i Bromhult. Leran skvätter när jag korsar ladugårdsplanen. Inne i flygeln surrar värmefläktarna. I dag är det slutbesiktning men allt är inte alls på plats. Jag får förklaringen: elektrikern kom inte förrän i går, och färgleveransen var försenad och äggoljetemperan har inte torkat. Men allt underarbete är klart. Pappspänningen i rummet är gjord med förstärkta kappor i hörnen. Tapeten Blåklint (fast i rödbrun färgställning) väntar på att sättas upp. Nytillverkade innanfönster målade i en ljusgrå kulör är klara att sättas dit men först ska vadden på plats. Taken är strukna med limfärg och skimrar vackert.

Sture målare jobbar för fullt. Jag beundrar hans fiffiga armatur. Två glödlampor monterade på en klädhängare. På så sätt får han inga skuggor när han målar. Sture har passerat pensionsåldern men är öppen för ny teknik. Laserinstrumentet är det bästa som Sture har köpt. Med hjälp av lasern kan han markera ut linjerna för hur schablonen ska placeras.

Väggarna i köket är klistrade med lumppapp och den ursprungliga schablonen är synliggjord och kommer att täckas med en skiva. På så sätt kan man ta bort skivan och titta in i 1830 – 40 talet när vi tror att schablonmålningen kom till, samtidigt som originalmålningen skyddas.

Köket har använts som bykstuga. Den stora spiskåpan har byggts till troligen i senare delen av 1800-talet med en ”bykbase.” Förra året så renoverades spisen och bykbasen murades upp igen. Nu kan bakugnen brukas igen. Tvätta kommer man inte att göra men väl växtfärga. Bromhult är ett jättefint exempel på hur kulturhistoriska miljöer kan renoveras och få en användning igen.

Marie Hagsten, byggnadsantikvarie
Mejla till Marie

Så är det snart jul igen! Ja visst är det några veckor kvar, men här på Löfstad slott jobbar alla för fullt med att förbereda Jul på Löfstad som arrangeras 5 – 6 december. Alla slottets skrymslen och vrår städas, och hela paradvåningen smyckas med blommor, ljus och granar. Kletigt värre är det att tillverka russingirlangen till den lilla 1700-talsgranen som ställs i salongen, svårt är det också att klämma fram de små vaxljus som då lyste upp granen. Vi vågar inte tända julgranens ljus, men ljusen i slottets kristallkronor får faktiskt lysa denna helg. Gotterna är också inköpta, vi vet vad slottets sista ägarinna Emilie Piper bjöd på under julen, eftersom kvitton från en delikatessaffär i Norrköping finns kvar. Nötter, dadlar och fikon, chokladpraliner, marmeladkonfekt och exotiska frukter som apelsiner tronar nu som då på gottebordet i matsalen.

Vi fortsätter enligt traditionen och bakar pepparkakor efter ett gammalt Löfstadrecept i slottsköket. Den stora vedspisen från 1800-talets slut fungerar fortfarande perfekt, men det tar några timmar att värma upp ugnarna. Att grädda pepparkakorna går utmärkt, bara man vänder på plåten en gång. Under Jul på Löfstad stöps det även ljus på köksvåningen och i tjänstefolkens rum finns mat- och hantverksförsäljning.

När inte julförberedelserna tar upp min tid jobbar jag med en ny bok om Löfstad slott och med nästa sommars utställning. Utställningen handlar om Axel von Fersen d y. Med anledning av att det då är 200 år sedan hans död visas en utställning om denna mytomspunna person som fortsätter att fascinera och förbrylla än idag. Löfstad slott har ägts av Axels syster Sophie von Fersen. Hit flydde hon efter broderns dramatiska död, rädd för sitt eget liv. I utställningen kommer vi att presentera mannen bakom myten och berätta om tiden som Axel och hans syster levde i.

År 1794 är Axel von Fersen hemma i Sverige och 23 december skriver han i sin dagbok om julförberedelserna: ”Alla människor här voro upptagna av att köpa julklappar, och damerna gjorde inte annat än lupo omkring i butikerna och betalade dyrt för förskräckliga utskottsvaror eller alldeles omoderna, som de fingo hos våra lurendrejare Robert, Soudre, Hesse och andra, och som de vid en annan tid på året skulle fått mycket billigare, men det är en sed att ge varann presenter..."

Och den 24 december 1800 skriver von Fersen: ”…vi hade en massa attrapper och julklappar, och vi åtskiljdes ej förrän kl halv 2 på morgonen. Det förefaller mig egendomligt, att en så kostsam sed har hållit i sig, och särskilt i en tid med så begränsade tillgångar och då alla lyx- och nödvändighetsvaror stigit så mycket i pris."

Välkomna till Jul på Löfstad slott!

Tova Sylvan, russingirlangspecialist
Mejla till Tova

Så var det måndag igen. Måndagarna återkommer misstänkt ofta så här på hösten, tycker jag. Som om det är betydligt fler av dem än av veckans andra dagar. Och disiga och grå är de också.

Man får ”glä upp sig” så gott det går. Och det går faktiskt rätt bra. Har just lunchat tillsammans med en före detta arbetskamrat, från tiden på Radio Östergötland. Vi hade en hel del att berätta för varandra från våra liv idag och det var väldigt trevligt att träffas igen!

Helgen har också varit trevlig, med vernissage här på museet. Att bygga det lyckliga samhället heter utställningen som invigdes igår, söndag. Handlar om tiden från 1939 och fram till idag. Här visas massor av prylar, många med hög grad av igenkänning. Vad sägs om en gåstol från 1930-talet, en Chevrolet Bel Air från 1956, laxrosa underkläder modell 50-tal, tält och luftmadrasser från 1970-talet etc... en riktig nostalgitripp som varmt kan rekommenderas.

Resten av den här dagen kretsade arbetet mest kring nästa utställning på tur: Bevara! – östgötsk ungdom k-märker. Skolelever i ett antal av länets kommuner fick förra året välja ut byggnader de ville k-märka för framtiden, nu är det dags att visa dess byggnader i en fotoutställning. Invigningen är på söndag och visningen för media torsdag så det är hög tid att fixa inbjudningarna.

Och nu väntar kvällens stora glädjeämne (se bilden!). Jag blir alltid så glad av att komma hem till lägenheten och bli mött av dessa två katter.

Assi Molin, informatör
Mejla till Assi

Novembervädret är grått, kallt och mörkt även idag. Någon vis person har sagt att alla årstider har sin charm. Hur tänkte de då med månaden november? Det förstår inte jag.

Nåväl, förra månaden flög iväg så det kommer förmodligen även november att göra. För min del har arbetet bestått i att bland annat förbereda för en ny lönekörning, vilket innebär många olika typer av underlag som ska gås igenom och registreras på olika sätt. Rutinbeskrivningar till vår personalhandbok är en annan arbetsuppgift som just nu pågår.

Jag har också fått förmånen att arbeta med ett samarbetsprojekt tillsammans med Västarvet, Regionmuseet Kristianstad, Länsmuseet i Halland och Kulturen i Lund. Projektet heter Cresco, vilket betyder att växa, och det är precis vad det handlar om. Målet med projektet är en certifiering av Östergötlands länsmuseum i slutet av 2011. Trevlig helg!

Iréne Skogstad, chefssekreterare
Mejla till Iréne

Ett antal takfot-fris-segment på museibyggnaden är skadade och behöver bytas ut. Efter många diskussioner och överväganden fram och tillbaka är nu första provgjutningen gjord i en ny form. En gjutning som ska vara så smäcker att man direkt kan ersätta de trasiga och krackelerade takfot-fris-segmenten där de sitter.

Varje sådant segment är 1 meter långt och cirka 35 cm brett men bara omkring 1,5-2 cm tjockt. Då hoppas jag att du som läsare förstår knepigheten med dessa gjutningar när även ett armeringsnät ska ligga på halva tjocklekens gjutningsavstånd, ca 10 mm. I morgon bryter jag formen för att se resultatet.

Det stora problemet med dessa segment är att de med årens lopp så sakteliga har karbonatiserats, vilket i klartext betyder att luftens koldioxid successivt trängt in i betongen, sänkt pH-värdet, som i sin tur fått armeringen att korrodera och på så vis sprängt sönder det yttre tunna lagret av vitbetong.

Nu hör det även till saken att just denna vitbetong på 30-talet var en dyr vara och tyvärr fick entreprenören tillåtelse att lägga denna vita gjutmassa ytterst som ett skinn medan resten av det massiva stycket göts med vanlig betong. Snålheten bedrar alltid visheten.

Ett flertal av dessa skadade takfot-fris-segment behöver bytas ut. Och om nu allt detta provgjutande går bra och jag hittar rätt metod kommer arbetet förmodligen att läggas ut på entreprenad så småningom.

Roland Djerf, tekniskt underhåll
Mejla till Roland

Grått, grått och lite vått i luften när jag promenerar till jobbet idag. Vädret ska bli något bättre på söndag bedyrar en vänlig meteorolog på lokalradion i P4. Jag är ganska nöjd med den här lite kravlösa tillvaron i diset, men det skadar ju aldrig med lite sol!

När jag kommer in blir det raka vägen till vår stora utställningssal där vi jobbar med en utställning om modernismen. Museibyggnaden är ju 70 år i år och vi skildrar åren ”tårtbitsvis” i decennier. Det är allt från arkitektur till kaffekoppar och leksaker – en turkos amerikanare från -55 skiner välputsad på salens golv.

Allt ska vara färdigt nästa söndag och under tiden utställningen byggs kompletterar vi med föremål, då vi upptäcker vad som saknas. Nu är det dags att gå till magasinet och ta reda på vår Don Pedro, kaffekokaren som gav sånt bra kaffe på 60-talet. Några använder den fortfarande, om de nu lyckats bevara glaskuporna hela.

På lördagen den 14 november firar museets ”Vänner” 60 år och montrar och podier ska fyllas med ett urval av de generösa gåvor museet fått under dessa år. Vi tar fram möbler, silver, porslin och glas och markerar gåvorna på väggarna i konstavdelningen.

Det vardagliga arbetet ska ju också flyta parallellt med utställningsjobben och efter katalogisering av samlingarna i vår utgård Öna har alla föremålsbilder bearbetats (drygt 700!). Mitt arbete växlar ständigt och det är just det som är så roligt!

Eva Lundblad, Samlingarna
Mejla till Eva

Så var då veckan snart slut. Det är fredag eftermiddag och jag kan titta tillbaka på en ovanligt produktiv vecka på rapportfronten. Det känns nästan som om jag öst rapportmanus över mina kollegor för korrekturläsning och över Lasse i redaktionen för layout. Känns härligt!!

Dagen har inneburit summering, tidrapportering och lite fundering över nästa veckas sysslor. Vad jag vet så blir det utgrävningar i Nygatan i Linköping fr o m måndag. Hoppas att det slutat regna då...

Grävningen är en fortsättning på ett schakt som undersöktes för några veckor sedan och den här etappen sträcker sig mellan Klostergatan och S:t Larsgatan. Precis där schaktet slutade förra gången hittade vi en husgrund som troligen är från 1600-eller 1700-talet. Får se om jag hittar resten av grunden och kan datera den lite mer exakt.

Nu är det dags att dra hemåt och planera helgens övningar. Det kanske blir en tur till svampskogen igen. Det borde finnas gott om trattkantareller efter regnet och värmen den senaste tiden. Jag har några ställen kvar som inte är vittjade.

Jag önskar härmed alla en trevlig helg!

Ann-Charlott Feldt, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

En GRÅ torsdag som aldrig tycks bli dag. Frågan är var det är sämst att vara - sitta framför datorn med rapportskrivning och försöka hålla sig vaken i skymningsljuset eller ute i höstrusket och frysa fingrarna av sig, i någon grävning. Kanske det sista ändå är bäst – åtminstone om man får röra på kroppen.

Så jag lämnar de arkeologiska rapporterna åt sitt öde ett tag, och ger mig ut på besiktning av el-ledningsgator i Askeby-trakten imorgon, fredag. Gråmulna, regndroppande höstdagar har faktiskt sin charm om man får vara ute i skogen, Men det är nog bäst att ta på sig den rejäla orange fältutstyrseln, om utifall det fortfarande finns ivriga älgjägare i trakten...

Den arkeologiska vardagslunken består till stor del av besiktningar och utredningar inför ombyggnader av stort som smått – i det här fallet är det E.on som ska bygga om elnätet i Askeby och Örtomta. Eftersom det finns gott om registrerade fornlämningar i dessa vackra bygder måste flera el-ledningsgator besiktigas av en arkeolog innan man kan köra in med maskiner och byta stolpar.

På 1950-talet var det inte ovanligt att man tyckte det var praktiskt att placera elstolparna mitt i förhistoriska gravrösen och gravfält på åkerholmarna, på behörigt avstånd från odlingsmarken. Mitt jobb är att förhindra att mer skada görs, nu när ledningarna byggs om.

Att besiktiga ledningsgator är ett fritt jobb som kräver goda gummistövlar och sinne för det vackra i gråa höstskogar. Jag ser faktiskt fram emot en regntung fredag i Askeby!

Erika Räf, arkeolog
Mejla till Erika

Jag har haft trevligt ett möte med min kollega, pedagogen Anna. Vi har suttit och dragit upp de första planerna på en stor utställning om jakt. Den kan kanske bli verklighet redan sommaren 2011 om allt går i lås. Det är mycket som måste stämma och så är det förstås det där med ekonomi. Men vi hoppas på att en så spännande utställningsidé kan få fart på sponsorerna.

Tänk så mycket man skulle kunna berätta. Det kan bli om jakt, jägare, byten, vapen och en massa annat. Tiden som vi kan röra oss i är ända från det att inlandsisen försvinner för 12000 år sedan och ända fram till statens planering av framtidens jaktlagar och viltvård. Det finns mycket i vår närhet som rör forna tiders jakt. På Tinnerö i Linköping har det funnits en kunglig jaktpark som var i bruk omkring år 1600. Vi har fina vapen i våra samlingar. Där finns både pilspetsar av flinta från stenåldern och nyare tiders älgstudsare. Sedan finns ju alla traditioner runt jakten. Det var illa med kärringmöte när man skulle ut och jaga och ville man ha jaktlycka gällde det att hålla sig väl med skogsrået. Det senare är kanske något för våra älgjägare att tänka på om de träffar på något skogsrå.

Mötet avslutades i all hast när telefonen ringde från receptionen. En besökare var inne med ett underligt föremål som han hittat. Det visade sig vara en högst modern piprensare och pipstoppare i ett. Det var nog tur att han kom annars hade vi nog fortsatt att prata jakt hela eftermiddagen. Det är trots allt lite svårt att släppa jakten så dagens bild får bli på en äkta jakthund som vilar ut i soffhörnan.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

Jag lutar mig tillbaka i kontorsstolen och tänker på vilken tur vi har haft med vädret. Rambodalsundersökningen avslutades i början av oktober. Precis lagom innan kung Bore satte sina klor i årstiden. Vi har precis börjat gå igenom resultaten av utgrävningen och kan redan nu se att platsen inrymt minst tre hus, varav ett smalnat av mot ena gaveln. Den typen av huskonstruktionen kallas för divergerande och brukar dateras till yngre bronsålder.

Andra spännande anläggningar som vi grävt fram är åtta stycken gravar och en mängd igenfyllda gropar vilka innehöll stora mängder keramik. Jag vägde keramiken för en vecka sedan och kom fram till att det är mer än 11 kilo! Något som jag tycker är extra kul med keramiken är att den kommer ifrån så många olika typer av kärl. Där finns allt från ett mycket grovt gods till delar från oerhört smäckra, polerade kärl.

Ett annat fynd jag skulle vilja sätta i fokus är en 2 x 2 x 0,5 centimeter stor gjutform till vad ser ut som en liten bronsyxa. Bilden här intill visar en teckning av gjutformen.

Mathias Söderberg, arkeolog
Mejla till Mathias

Håller på att hämta mig efter gårdagens fantastiska upplevelse: ett par timmar i Kolmårdens varghägn tillsammans med sex vargar. Tänk att få träffa riktiga, livs levande vargar och att få klappa och klia dem. Det var en helt underbar upplevelse och den blev ännu bättre av att alfahannen levererade några stora blöta pussar. Hundarna sniffade misstänksamt på mig när jag kom hem och sedan kollade de så att det inte fanns någon kvarglömd varg i ryggsäcken.

Funderade igår kväll på alla historier om det farliga rovdjuret som man fått sig till livs genom åren. Från sagan om Rödluvan, där jag alltid tyckte så synd om vargen, till historier om försvunna barn och rivna kreatur. I museets samlingar finns varglappar som användes när man gick vargskall – målet var att utrota vargen.

Funderade också på hur det gick till den gången någon stenåldersmänniska fick för sig att tämja en varg. Var det så att man tog hand om en liten valp eller kanske delade någon stam jaktmark med en vargflock? Hur det än var så nog kan man se vargen i hunden när den ligger på soffan och vilar men ändå har koll på allt som händer runt omkring. Där i blicken finns fortfarande en vild varg.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

Ägnar en stor del av min tid åt modernismen. Dels handlar det om texter till modernismutställningen "Att bygga det lyckliga samhället" som invigs i november. Och dels ska det letas upp föremål till densamma. Har hittat ett fint ägg hos skrothandlare Bill hemma i Bjäsäter. Stämmer bara måtten så att husvagnen kan pressas genom porten i utställningshallen så bli den en riktig godbit.

I förra veckan hade Caroline och jag en dragning för politiker och tjänstemän i Kinda. Vi berättade om både Modernismen och K-märkt på schemat. I stället för att visa en powerpoint var vi ute och såg verkligheten som den var, inramad i en strålande oktoberdag. Färgerna skrek ut gult, rött grönt mot en Kindablå himmel. BP-mannen från Björkfors rattade bussen med start i Rimforsa via Kisa, Hycklinge och Horn. Vi passerade loftgångshus, mexitegelvillor, länets finaste vårdcentral, skolor, radhus och industrier.

Och det funkade, de förstod! Förstod att modernismens bebyggelse är en del av vårt kulturarv, att dessa byggnader har kvaliteter och måste bevaras. Det värmer gott i byggnadsvårdsjälen när man fått till det så att poletten trillar ner!!!

På tisdag blir det stadsvandring i modernismens spår i Åtvidaberg. Provvandrade i torsdags. En svettig tur genom nästan hela Åtvidaberg på dryga timmen. Det blir nog två timmar på tisdag när allt ska berättas. Hoppas Åtvidabergarna är sega och tåliga och framförallt i bra kondition.

Varje samhälle eller stad har sin prägel när det gäller modernismens bebyggelse. I Åtvidaberg finns många fina villor från 1960-talet bevarade. Byggda under samhällets storhetstid när alla hade jobb vid Facit och det bara fanns en växel: den högsta, med siktet inställt på expansion.
Drömmen om den egna villan blev här verklighet för många. Byggda i en våning med källare med plats för bilgarage och gillestuga, fasader av gult eller rött tegel, teakdörr med glasat sidoljus. Vintergröna växter pryder trädgården, lättskötta och vackra året om. När det ser ut så, ja då har ägarna oftast bott här sedan 1962. Eller?

Ja, det är fördelen när man är ute i länet och pratar med folk.  Man får veta en massa intressanta saker också. Håll tummarna för att det inte regnar i Åtvidaberg på tisdag mellan kl 17 och 19.

Marie Hagsten, byggnadsantikvarie
Mejla till Marie

Lite trött är man ju efter en kulturhelg – City art Link – med många kulturhändelser i Linköping! Och trots att vädret inte var på kulturvandrarnas sida så tycker jag att deltagandet och intresset för årets City art Link (tredje året i rad) har varit bra! Jag sitter i marknadsföringsgruppen (så jag kan ju inte säga annat). Men faktiskt, rent objektivt upplevde jag att de program jag hann gå på var välbesökta. Och de olika aktörer jag mötte på Hemslöjden, Krogen Amerika, Ekoxen, Passagen, Biblioteket m.fl. var väldigt nöjda med tillströmningen av folk.

Under torsdagen bjöd museet på Catwalk direkt, Kroki, Cinemax-film och vernissage på en utställning av ALKA:s konstnärer. Alla arrangemangen hade både många deltagare och gott om publik. Lördagens Terrakottainvasion med konstnär Maja Almkvist hade ett 40-tal entusiastiska deltagare. Det var härligt att se barnen med föräldrar i ”Rutan”! Efter ett tag var alla, såväl barn som vuxna, lika fördjupade i att göra lerfigurer till Terrakottainvasionen, d v s den samling figurer som, efter att de bränts, sparas till kommande framträdanden.  De som hade svårast att skiljas från sina alster var nog de vuxna. Men de kan vara lugna, figurerna kommer att visas på museet någon gång i en nära framtid. Rätt som det är så finns de vimlande i huset igen!

Jag tror att detta samarbete mellan fria utövare, föreningar och näringsliv inom City art Link kan bli ett bra nätverk framöver. De samarbeten som nätverken genomför kan bli en ny kraft för att föra ut kulturen och även mindre aktörer kan här spela en stor roll. Så det är bara att ladda till nästa år.

Lena Wiklund, länskonstkonsulent
Mejla till Lena

Jag sysslar främst med underhållet av fastigheten som länsmuseet är inrymt i. Denna sommar var jag tvungen ta ett ordentligt grepp om de eftersatta fönstren på långsidan mot Konsert & Kongress. Förfallet var markant, vilket beror på att en oduglig färgprodukt användes vid första renoveringen. Tyvärr fanns vare sig tid eller pengar att plocka ner fönstren utan en trelagers strykning på plats fick räcka.

När jag ändå hyrt in maskiner till fönsterarbetet kunde jag, under regniga dagar, använda saxliften för att kontrollera hur många tak-fots-friser som satt lösa och plocka ner dessa för att ingen skulle bli skadad vid ett eventuellt nedfall. Andra friser som behövde en ordentlig rengöring var de figurala frissegmenten över huvudentrén. De har inte rengjorts på de senaste 13 åren. Som tur är har man numera en mycket bra och skonsam maskin för högtryckstvätt, vilket gjorde att det arbetet bara tog ett par dagar. Och vilken skillnad, en riktig fröjd att se det vackra skulpturarbetet av Ivar Johnsson och Palms stenhuggeri Stockholm! Samma stenhuggeri som gjort Folkungabrunnen 1927 (Folke Filebyter ) på Stora torget.

Sommaren är slut och hösten är här och då gäller i första hand alla inomhussysslor som måste fixas. För att få lite bättre tillträde till den mycket populära altanen, ansågs det lämpligt att bygga en ny trappa inifrån det norra trapphuset och och en ny dörr ut till altanen (se bilden). Detta arbete borde ha gjorts redan i samband med omläggningen av betongplattorna på altan men glömdes bort då. Att konstruktionen sedermera blev som den blev, med två på varandra lagda flyglar, beror på kravet på åtkomst av hissen och på att det behövdes en avställningsplats för tunga saker som ska ut på altanen.

Roland Djerf, tekniskt underhåll
Mejla till Roland

I helgen var vi en hel delegation från Länsmuseet på Söderköpings Gästabud. I år erbjöd vi bland annat besökarna att prova på läderhantverk.

För att göra arbetet lite smidigare hade vi köpt in något otidsenliga (temat för Gästabudet är vikingatid och medeltid) håltänger. Men som tur var hade min kollega Barbro fått tag på en puns och en hammare så att vi i alla fall kunde visa ett mer historiskt sätt att göra hål i skinnet. Det visade sig dessutom att punsen var mycket mer lätthanterlig än de moderna håltängerna. Å så tror vi att utvecklingen gått framåt…

Anna Kufver, museipedagog nyss hemkommen ifrån vikingatiden
Mejla till Anna

Igår var det dags för Stickkafé igen. Denna gång i min regi och med en kort introduktion till utställningen ”Spinna vidare”. Sjutton nyfikna stickentusiaster kurade i utställningen, den här gången blev det inomhusväder.

På bilden ser ni Kajsa som både vågade sig på den överdimensionerade stickningen och bidrog till den kollektiva stickningen som hör till utställningen. Själv hittade jag tillbaka till min stickglädje, som lyst med sin frånvaro ett tag efter lite för mycket sticktema i hemmet och på jobbet. Hoppas att alla som besöker utställningen finner samma glädje!

Anna Kufver, åter stickfrälst
Mejla till Anna

Är nu tillbaka på arbetet efter en sorgsen men fin begravning vid Himmelstadlunds kapell i Norrköping. Det var min farfars systers man som vid nittioåtta års ålder somnade in, efter ett rikt liv innehållande både musik och film.

Nils och hans hustru Majsan kom att förestå Skandiabiografen på Drottninggatan i Norrköping. Skandiabiografen låg i ett vackert jugendhus ritat av Werner Northun 1919. Det var en riktig nyklassicistisk biograf med detaljer och balkong och hela 670 sittplatser. Det var egentligen min farfars syster som förestod den men eftersom hon var kvinna ansågs hon inte som en ”laglig” person, utan på pappret fick Nils står som föreståndare.

Jag träffade Nils för ett par år sedan för att få en berättelse kring biograferna i Norrköping som jag kommit att forska mycket om. Han berättade med varm röst om tiden då han åkte runt i staden med sin bil fullt belamrad med reklam för de filmer som förevisades på Skandia. Det är lätt att fantisera om hur det såg ut och hur härlig stämningen måste ha varit.

Nils hade mycket att berätta och nu har han gått ur tiden som person och som förstahandskälla. Det är lätt att skjuta upp saker och att den äldre generationen så självklart finns kvar här. Därför är det viktigt att ha de där samtalen, att fråga dem hur det verkligen var innan det är för sent.

Ellika Kyndel, filmantikvarie
Mejla till Ellika

Vilka var egentligen de största händelserna inom mentalvården på 1900-talet? Det jobbar jag just nu med att reda ut.

Eller egentligen är det inte jag som gör det, utan elva studenter på kursen ”Utställningsgestaltning i praktiken” som jag håller i. Skådeplatsen är Hospitalsmuseet i Vadstena, som handlar om hur vi klassat och behandlat psykisk ohälsa genom historien.

Målet är att vi ska ha en klar utställningsdel på fredag nästa vecka, alltså den 26/6. Fram till dess är det ett kontrollerat kaos av utställningsbyggandets fem f; fakta, funderingar, föremål, form och fika.

Hör gärna av dig om du är mer nyfiken på kursen!

Anna Kufver, museipedagog
Mejla till Anna

Jag har den senaste tiden varit på en utgrävning vid Valla, intill Linköpings universitet. En mycket spännande plats där vi har en helt avgränsad vikingatida gård. Vi har hittat lämningar från ett stort antal hus och ett område där man ägnat sig åt smide. Vi har även påträffat en del stenansamlingar vi tror är gravar. Det ska bli spännande att få bekräftat om så är fallet!

Vi har gjort fynd av pärlor och keramik samt en hel del djurben. Bland annat har vi hittat hundben, vilket är ganska ovanligt att hitta på boplatser från denna tid. Oftast påträffas hundar i gravar tillsammans med de kremerade resterna från den begravde personen. Eftersom jag är osteolog (benexpert) så är det just de fynden som jag tycker är roligast. Men vi har fynd som passar de flesta som är intresserad av arkeologi och vid kommer att ha visningar lite då och då för dem som är intresserade.

På bilden är det jag som gräver gropar i ett av de områden där hundben påträffades. Bredvid står Linus, vår dumperförare, och håller koll.

Petter Nyberg, arkeolog
Mejla till Petter

Tisdag. Kunde kännas bättre. Genomgång av kartor från 1700 & 1800-talen, vilket i och för sig är intressant. Bara allt funkar. Det är inte alltid skrivaren mottager informationen från min dator. Då står man där och väntar, och väntar, och väntar, för att till slut återvända och konstatera att man har varit för snabb. Hur fasen det nu går till?

Annars var fredagen och lördagen ett enda knatande, gata upp och gata ner. När det är varmt gäller det att välja den skuggiga sidan, att stanna ofta och läska sig med något, till exempel med en öl. Ska man förflytta sig kan man också använda tåg, tunnelbana eller spårvagn. Jag gillar tåg av alla slag. Det skramlar så härligt, och ständigt nya bilder kommer fram utanför fönstret. Det är härligt med städer, här finns allt. Bara man hittar det man ska, ibland får man ändra planer och improvisera. Eller bara åka och åka för man är för trött för att gå av.

Vad vill man se i en stad? Det är inte alltid så enkelt; museer, kända byggnader, gallerier eller bara folkliv. Eller varför inte en olympiastadion, ett fantastiskt byggnadsverk med mörka minnen. Kalksten och åter kalksten. Alla guldmedaljörer finns inhuggna i stentavlor. Den stora bronsklockan, sprucken med stora hål minner om omvälvande tider. Här spelas idag massor med fotboll, även ett VM i fotboll har spelats på denna plats, final med pompa och ståt.

Restauranter att vila sinnet på, äta gott och dricka kallt vitt vin. Och tror Ni att det är lätt att pruta, så har Ni fel.
– This is Berlin, blev det korta svaret.
Men vad gör det när man har trevligt, sitter ute och firar ”Förbundets” 60 årsdag och det är massor med människor. Njut av sommaren och ta vara på de små stunderna. Även i år kommer en höst, då vi åter får känna doften av skogens frukter från stekpannan och avsmaka mörkrets insvepande vågor över landskapet.

Anders Persson, arkeolog
Mejla till Anders

Det här är fusk! Egentligen så sitter jag och skriver detta redan på måndagseftermiddagen. Fast jag tror att jag är ursäktad. Imorgon fortsätter jag nämligen med den antikvariska kontrollen vid Appuna kyrka och då är det dags för djupschaktning. Vi ska gräva oss ner 3 meter direkt öster om kyrkans kor. Det innebär att vi kommer att stöta på gravar och blir fullt upptagna med att ta hand om dessa på bästa sätt.

Appuna ligger på slätten mellan Bjälbo och Väderstad. Kyrkan som står där idag byggdes på 1880-talet då den gamla 1100-talskyrkan revs. Det finns avbildningar som visar hur den medeltida kyrkan såg ut. I de schakt som redan grävts längs med långhuset har jag hittat rivningsmassor från den gamla kyrkan. I massorna finns bland annat formtegel från valvribborna, murbruk, bitar av puts och fönsterglas, spikar och stenar. En del bitar av den gamla putsen har spår efter målerier. På bilden ser du en putsbit med en röd stjärna och band i olika röda nyanser. För första gången på nästan 130 år får vi en glimt av den gamla kyrkan. Nu har jag packat verktygslådan inför grävningen och hoppas jag bara på att vädret är lika fint imorgon som det varit idag!

Ann-Charlott Feldt, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

Efter en välbehövlig längre ledighet och vila återkom jag till arbetet idag för att ta mig an dagens och veckans uppgifter. Idag har ett längre avdelningsmöte genomförts. Dessutom har jag angripigt många administrativa uppgifter såsom telefonsamtal, fakturor och allmän planering av kommande grävningar har diskuterats. I morgon åker ledningsgruppen på internat för den årliga djupdykningen i planering och reflektion. Det brukar var både givande och kul, att få umgås utanför arbetsplatsen och lära känna kollegorna lite mera.

De senaste veckorna har varit intensiva men det som jag påminner mig om är hur varierat och kul arbetet kan vara. Häromveckan hade vi en pedagogisk utomhusdag på Krokeks ödekyrkogård och kloster. 120 elever från 5:an och 6:an från Råssla skola i Krokek kom och upplevde lite annorlunda lektioner. Vid klosterlämningarna kunde de baka bröd, tillverka läderpungar, kasta hästsko, tova ull och titta på medeltida föremål. Vilken rolig dag det blev men oj så trött jag var på kvällen!

Marie Ohlsén, arkeolog
Mejla till Marie

Mode
Sticksigt och kliigt vintermåste
Varmt och mysigt
Fula hemgjorda koftor
Meditation
Tantgöra
Svårt och tråkigt
Glädje
Skolslöjdsångest
Konst
Muskelinflammation
Mormorslycka
Nytta
Lyx
Frustration
Hantverk
Instruktioner som måste följas
Frihet att skapa själv
Vackert
Kramp i händerna
Ett dovt rytmiskt slammer
Upprepa, repa upp
Ålderdomligt och präktigt
Vad är det?
Jo, det jag har huvudet fullt av
Den 11 juni får ni se…

Anna Kufver, arbetsmyra
Mejla till Anna

Idag har jag och museets registreringsassistenter varit på resande fot. Ända till Sveriges Jerusalem har vi varit och vänt. Att det inte är för inte som Jönköping fått det epitetet visade stadens länsmuseum, som till denna månadens speciella föremål visade en bioannons. Det sades oss att det dröjde ända till 1952 tills Jönköpings-Posten lät stadens biografägare att annonsera i bladet.

En vårdag som denna visade Jönköping dock upp en välkomnande attityd, solgult, vätternblått och spirgrönt. Vi gästade staden för att besöka dess länsmuseums registreringscentral och vi fick inte bara nybakade frallor och efterlängtat kaffe till livs, utan även en god insikt i deras arbete. Det har vi tagit med oss hem. Det finns alltid utrymme för förbättring av egen verksamhet.

Något som däremot inte kan bli så mycket bättre är nuet. Månadsskifte april/maj, vitsippebackar, humlesurr, över 20 grader varmt och solsken, därtill ännu en långhelg i vardande. Nu är det lätt att regissera livet!

Leif Wallentinsson, våryster
Mejla till Leif

Idag, på morgonen, var jag med om en i mitt tycke surrealistisk upplevelse. Jag skulle lämna bilen till BVS (bilvårdsspecialisten) för fixering av lacken, eller vad det kan heta. Klockan åtta skulle de öppna. Jag, och några fler, var där strax före. De stora portarna till verkstaden var öppna. Det kryllad av svartklädda män, som snabbt körde ut bil efter bil. Alla var hur jäktade som helst och bevärdigade inte någon med en blick, ännu mindre med ett leende. Klockan åtta var alla bilar ute och vi blev expedierade. Jag fick en känsla av att jag såg en film med titeln ”När garaget vaknar på morgonen”. Jag var där, men ändå inte.

Efter en promenad genom staden kom jag, lite senare än vanligt, till jobbet. Så lugnt det är i staden en morgon?

Arbetsdagen ägnades bland annat åt arbete med ett för flera museer gemensamt magasin. Jag skrev minnesanteckningar, jag kallade till möte, jag omvandlade kvadratmetrar till kubikdito, beräknade nuvarande kostnader för föremålshantering, från insamling till uttag ur magasin för nyttjande av föremålen, med mera. Jag längtar efter den dag vi, tillsammans med flera andra museer, kan flytta in i ur alla aspekter funktionella magasin!

Inger Lindström, Samlingarna
Mejla till Inger

Med byggnadsantikvarien i bilen del 2.

Utan bilen stannar kulturmiljövården ute i länet!

Bilen är antikvariens förlängda arm förlåt fot. Ett viktigt arbetsredskap på flera sätt. Dels ett fordon som fraktar mig från Linköping till Hässlehylta, Trälsäter eller Glovshult Men också en stund för tankar och idéer, en tankesmedja i plåt. Även en stund för telefonsamtal så kallat kontorsarbete. Synd att man inte kan knattra på ett remissvar samtidigt när man ändå ska treva efter växelspaken.

Min Trendelina, ja modellen heter så, och då fick hon fortsätta heta det. Denna flexibla dam slukar både bensin och etanol efter pris och smak. Hon ersatte Folke den gudomlige som startade jämt i alla väder, rullar än men inte med mig. Bror Duktig var en Volvo 245, lite känslig för fukt och krånglade ofta dimmiga höstmornar. Lite nersutten men tog sig fram över stock och sten. Med ett stadigt tag om ratten drog han genom leriga skogsvägar och oförskräckt gränslade han branta berghällar på ensamma byggnadsinventeringar i både Ulrika och Västra Harg.

Jag minnes min första bil; den blå Päronhalvan med den röda dörren inköpt i samband med byggnadsinventeringen i Mjölby tidigt 80-tal. Ja alla är dom trogna medarbetare som tagit en del stryk genom åren. Några punkor, några staketpinnar på kofångarn, stenskott, rivspår i lacken efter klösande schäferhundar och en himla massa östgötsk lera och en del rost.

Jag kräver medalj för lång och trogen tjänst postumt för Päronhalvan med den röda dörren, Folke, Bror Duktig och alla andra kollegors följeslagare på väg till den Östgötska kulturmiljön.

Marie Hagsten, byggnadsantikvarie
Mejla till Marie

Vilken ljuvlig vårdag! Det är ju rena sommarvärmen i solen. Lika fint var det igår också och jag hade turen att boka in utgrävningar ute vid Kumla kyrka både igår och idag. Kumla ligger, för er som inte känner till det, strax nordväst om Väderstad och inte långt från Tåkern. Kumla är en av länets minsta socknar och kyrkan uppfördes vid slutet av 1100-talet. Det ska bli ett litet hus med personalutrymmen och redskapsförråd söder om kyrkogårdsmuren. En ny parkering och lite ledningar ska också komma på plats. Igår hittade jag en gammal islägg i ett av mina sökschakt på platsen för parkeringen. En islägg är en skridsko tillverkad av ben. Idag har vi schaktat för en vattenledning som ska borras in under kyrkogårdsmuren.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

Oj, vad mycket administration det blev nu. Avdelningschefen är på rymmen. Hon är på kurs på Orust hela veckan. Samtidigt har vår oumbärliga assistent gått och blivit sjuk. Jämmer och elände! Fast det mesta löser sig med lite trolleri och goda kollegor som hjälper till. Ingen nämnd och ingen glömd.

Fast nog längtar jag efter att få sitta en stund i lugn och ro med mina murbruksprover från kvarteret Kung Johan i Söderköping. Det är en gammal rapportsynd som jag tagit tag i och hoppas bli klar med under våren. Det var ett litet dräneringsschakt som vi grävde för flera år sedan. I schaktet hittades massor med spännand fynd som miniatyrpärlor, keramik och flera gatunivåer. Rapporten kommer att få titeln ”På Kung Johans tröskel” när den blir klar. Bilden visar en av stenläggningarna som hittades i schaktet.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

Idag har det varit en spännande dag. Vårt arbete i strategigruppen har diskuterats med alla kollegor museet. Lite nervöst var det inför grupparbetena med kollegorna. Tänk om vi blir sågade och måste starta om? Nu visade det sig att gensvaret var positivt. Jättekul! Från att själv ha varit lite tveksam när vi startade arbetet i strategigruppen är jag nu helsåld. Samarbetet har varit toppen och gruppdynamiken fantastisk. Det här känns som en bra inledning på veckan. Fast jag måste erkänna att jag var ganska utmattad efter förmiddagens arbete.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

Den 15 april genomförde vi prov på borttagning av klotter på skulpturen Sommar som står i parken intill museet.

Skulpturen har en porös yta av sand och kalksten och klotterfärgen hade trängt in i stenen. Resultatet blev inte helt tillfredställande. Vi kommer att fortsätta försöka tvätta bort klottret på skulpturen.

Klottret i ansikte på skulpturen över Tage Danielsson lyckades vi i alla fall avlägsna. Han har också fått lite retusch i sitt slitna ansikte och efteråt la vi på klotterskydd.

Alicja Banek, målerikonservator
Mejla till Alicja

Efter påskledighet med krattning, klippning och upprensning på landet i både strålande solsken och tät dimma fick jag på tisdagsmorgonen åka till Nattpäronland. Efter några års turnerande i landet står Riksutställningars utställning Nattpäron just nu i Motala. Om ett par veckor avslutas turnén i Söderköping, så passa på nu alla berättelsesugna när Nattpäron är i länet.

Vad är då Nattpäron? Jo, en fantasieggande utställning om berättandes byggstenar full med inspiration till att berätta och fantisera. Varje berättelse kräver fyra ingredienser: person, vilja, problem och en plats där den kan utspela sig. Det går att blanda ihop dessa och tillsätta en mängd tillsatser på oändligt många olika sätt.

Jag och Carina, skolbibliotekarie i Motala, fick hjälp av två skolgrupper att göra två nya berättelser. Efter en kort introduktion av oss släpps de lösa i Nattpäron och intensiv undersökning utbryter. Några fastnar för väggen med porträtt, där de i en tom ram kan sätta in ett foto av sig själva. De modiga sticker in händerna i mörka hål för att känna på läskiga saker. Några fastnar framför Nattpäronnytts löpsedel, med magnetremsor skrivs löp, som åtminstone får mig att vilja läsa mera: KROKODIL kär i POTATISMINISTER sålde IDOL! Andra använder liknelsemaskinen ”Hennes skratt var som kalaspuffar.” Många kryper också in i den svarta päronburken och reser ut i rymden.

När eleverna undersökt utställningen, där allt får prövas och användas har de också byggt upp en gemensam berättelse. En av berättelserna handlar om en kanin som vill upptäcka en ny planet, men han hindras hela tiden av en efterhängsen granne… När eleverna går hem är det många som säger att de ska komma tillbaka med föräldrar och syskon – ett gott betyg på en utställning!

På bussen hem från Motala läser jag ett utkast till ett nytt strategidokument. Vi en grupp från olika avdelningar som sedan i höstas arbetat med att ta fram ny vision, värdegrunder och strategier för Länsmuseet. På fredag ska vi fila en sista gång på dokumentet innan vi ska presentera vårt förslag för hela personalen på måndag. Efter den vitaminkick som Nattpäron gett mig känns det bra att lugna ned sig med lite strategier!

Tova Sylvan, pedagog
Mejla till Tova

Museets uppskattade medarbetare Viola har födelsedag idag. Själv säger hon att hon fyller 40, kanske är det så, kanske är siffran något högre... Några av oss åkte hem till Viola för att gratulera personligen och överräcka blommor. Gott kaffe, sju sorters kakor och hemgjord tårta bjöds vi på i solskenet i Violas trädgård.
Alla anställda på museet gratulerar så mycket på bemärkelsedagen! HURRA HURRA HURRA HURRA!

Dagen började för mig med att gå på avdelningsmöte för Samlingarna där vi diskuterade vad som händer och görs på avdelningen. Efter att i cirka tre år enbart fotograferat kulturhistoriska föremål på museet, har jag nu givit mig i kast med att fotografera i museets konstmagasin. Jag har börjat med en samling som tillhört köpman Bertil Gustafsson i Linköping. Det är tuschteckningar i akvarell över hur Linköping som stad såg ut från åren 1890-1945. Det är intressanta och fina teckningar.

Therese Karlsson, Kulturarvs-IT
Mejla till Therese

Idag sitter jag och klipper ihop produktioner av de privata filmsamlingarna vi fått inlämnade till oss. Då blir det också naturligt att fundera över förra seklets dokumentära filmskildringar av vardag och fest och jämföra det med dagens dokumentära skildringar med kameran. Jag förundras över hur generösa Linköpingsborna är att dela med sig av sin historia.

En stor skillnad är att de smalfilmer jag arbetar med är tagna i en tid då man fick vara mycket sparsam med den film man ägde, då den var relativt dyr, vilket ledde till att de tillfällen man valde att skildra blev väl utvalda och vilket i sin tur troligtvis kommer att påverka vår syn på 1900-talet.

I den digitala åldern och i den digitala kameran och till och med i din mobiltelefon behöver man inte tänka på vare sig antalet filmrullar eller kostnad i framkallning ty det är bara något som finns, mer och mer en självklarhet. Filmmediet är på många sätt mer avslöjande och mer naket än något annat medie, något som man idag särskilt borde bli mer medveten om då man så enkelt trycker på en knapp och vips, blir åtkomlig inför hela världen.

Filmellika, Samlingarna
Mejla till Ellika

Natten har varit kall och det är frost på marken. När jag går ut i köket vid halvsju-tiden för att sätta på kaffe, står redan tre koltrastar och en björktrast och hackar i gamla äppleskal på gården utanför. Jag inser min plikt som fågelförsörjare och skär raskt upp nya äpplebitar. En stor skopa med fågelfrö får också följa med ut till fågelbordet. Fåglarna har det säkert tufft nu, i övergången mellan vinter och vår.

Så fort jag har gått in igen är trastarna tillbaka. En koltrasthona jagar ilsket bort en av sina presumtiva makar. Nu ska hon ha äpplet! Jag tänker på det danska namnet för koltrast – solsort, det vill säga solsvart. I det tidiga morgonljuset gör dessa vackra, svartglittrande fåglar verkligen skäl för den benämningen.

Jag väcker min son. Dottern har studiedag idag och har suttit framför dator till elva i går kväll och sover nu som bara tonåringar kan göra. Men tolvåringen kommer motvilligt upp och får sin frukostyoughurt.

Jag sätter mig i en kall bil och förenar mig med alla andra hundratals ensamma bilister, som i sina plåtlådor pendlar Sturefors – Linköping varje dag. Tänker som vanligt, att detta är vansinnigt, men vad gör man när kollektivtrafiken inte räcker till, varken tidsmässigt eller med antal bussar. Förmodligen blir det inte bättre när den nya vägsträckningen är färdig – det blir bara fler ensamma bilförare som kan komma in till Linköping några minuter snabbare.

Kör förbi det forna gravfältet vid Klampenborg, vid Sturefors norra utkant. Här grävde mina kollegor gravar för bara några veckor sedan. För hand tog de bort de 2000-åriga gravarna, ritade, fotograferade, tog hand om fynd och de dödas kremerade ben. Nu återstår ingenting – istället finns här en bred, brun fåra genom ekbacken, som visar var den nya vägen ska gå.

Jag funderar på Kallerstadsboken som jag är redaktör för och som mina kolleger Johan och Anders redan har bloggat om den här veckan. De borttagna gravarna i Sturefors (eller Vist, som det kanske hette redan på den tiden) var från ungefär samma tid som boplatsen i Kallerstad – cirka 2000 år gamla. Nog bör dessa människor – i Vist och Kallerstad – ha haft kontakt, kanske till och med varit släkt. Men om de ville träffas tog deras resande förmodligen flera timmar. Det var en självklarhet för dem, liksom det är en självklarhet för oss att vi ska kunna komma till jobbet på några minuter. Men vad har vi vunnit egentligen…

Erika Räf, arkeolog
Mejla till Erika

Jag är en av de äldre arkeologerna på museet och har just återgått i tjänst efter en längre sjukskrivning.

Min viktigaste arbetsuppgift just nu är att sammanställa de sista återstående uppgifterna för projektet Atlas över de svenska bergslagerna, där hittills alla bergslager utom Kopparbergslagen i Dalarna samt Åtvidaberg, Godegård och Vånga bergslager i Östergötland publicerats. Mitt huvudsakliga arbete är därför att granska alla källor som Ortnamnsarkivet, Lantmäteriverkets historiska kartor och fornminnesinventeringen, förutom litteraturen för att kamma fram material som berör bergshistoriska anläggningar. Förutom detta ingår också en del fältbesiktningar.

I Åvidabergs bergslag ingår förutom de självklara områdena kring Åtvidaberg också stora områden i Kinda kommun. Gårdagen ägnades åt ett fältbesök vid Anderstorp, under Törnevik i Tjärstads socken i Kinda.

Min bedömning var att tövädret skulle ha gjort skogsbilvägarna någorlunda farbara. Vilket skulle visa sig vara en sanning men någon modifikation. De bestod visserligen inte längre av ren isgata, vilket de skulle gjort för någon vecka sedan, men istället fanns partier av isgata, partier där isen knäcktes under hjulen och partier där smältvattnet förvandlat vägbanan till gegga där hjulen sjönk ned decimetervis, allt lika underbart.

Så småningom och efter relativt måttligt svärande, trots allt, nådde jag i alla fall objekten. En slaggvarp där jag tidigare trott mig se lämningar av en masugn och en sjö som enligt traditionen var en gruva, men som fornminnesinventeringen ansett vara naturlig.

Sjön eller gölen var alldeles för stor för att kunna ha varit en gruva. En gruva av den storleken hade kunnat förse en hel bergslag. Sjön och slaggvarpen hänger ihop genom en smal stenig bäck. I bäcken finns rekligt med järnmalm i ärt-stenkulestorlek. Troligen har uppgiften om sjön som en gruva kommit sig av att man kommit ihåg att man hämtat malm ur sjön, dock som sjöal och inte som berg eller gruvmalm.

Vid slaggvarpet fanns dock en tydlig rest av en hyttpipa, rund till formen, och ingrävd i en utplanad förhöjning. Från denna har man skottat kol och sjömalm in i hyttpipan. Rester av malm och kol hittades också här. Bäckens vattenkraft har drivit hyttans bälg. Efter den sista blåsningen har hyttan slagits sönder och stenen värkts ned mot bäcken, ett så kallat utslagsbröst. Hyttorna var engångsanläggningar och byggde upp på nytt efter varje blåsning.

Trots väglaget – ändå en nyttig och användbar dag.

Olle Hörfors, arkeolog
Mejla till Olle

Nu är årstiden när morgonljuset snabbt förändras och fågelsång kantar vägen till jobbet. Det är också årstiden när merparten av mitt arbete utförs i ett fönsterlöst kontor, i vilket ventilationsfläktens monotona susande dominerar ljudbilden. Ändå är det mycket trivsamt och inspirerande, ständigt omgiven som man är av härliga kollegor som ”brinner” för sitt jobb. Det är sällan de ständigt pågående diskussionerna om arkeologi och dess dagliga praktiska utövande stannar upp. Inte ens under luncherna ute på stan!

Under dagen har jag arbetat med att upprätta en undersökningsplan och kostnadsberäkning för en arkeologisk undersökning av två torp som senast sågs till år 1785. Hur länge de då hade funnits, hur de var byggda och hur de användes är det ingen som vet. Nu ligger platsen för torpen i vägen för vägen, den planerade nya sträckningen av Riksväg 50. Sedan det nya året började har det varit mycket undersökningsplaner och kostnadsberäkningar. Under upprättandet av dessa är det återkommande dialoger med både uppdragsgivare och länsstyrelse. Och ännu mera diskussioner med kollegor.

Parallellt med detta har jag idag även tagit fram kartunderlag för illustrationer till min artikel i den bok om Kallerstadområdet som kollegan Johan nämner i gårdagens blogg. Tryckdatum närmar sig nu allt för snabbt. Men det fixar sig säkert i sedvanlig arkeologisk ordning. Har även hunnit med att läsa igenom och tycka till om ett par artiklar som ska ingå i nästa nummer av Urminne, där jag ingår i redaktionen. Detta är en tidskrift för arkeologi i sydöstra Sverige, där Östergötlands länsmuseum är en av samarbetsparterna för utgivningen. Prenumerera nu!

Sen började jag på senaste ärendebalanslistan… Och nu har jag bloggat. Det är inte helt utan att man börjar längta efter att få ta sin hink och spade ut i det östgötska vårlandskapet!

Anders Lundberg, arkeolog
Mejla till Anders

Idag har jag ritat lite… mer. Över 50 teckningar har det blivit än så länge, och ännu är inte riktigt alla färdiga. Illustrationerna jag håller på med för närvarade, och alltsedan ett par veckor, är till en publikation om Kallerstadområdet i Linköping som museet ska ge ut i vår. Det låter kanske enkelt men det krävs en hel del kontrollerande av referenser och bollande av förslag fram och tillbaka för att det inte ska bli något galet.

En bild säger mer än tusen ord heter det ju, och det är inte alltid så att man kan lita på att en bild eller teckning är korrekt. En bild i en bok blir lätt ett påstående om sanningen. Hade man verkligen sådana hjul på järnåldern? Borde inte bälgen sitta på andra sidan? Ser inte det där mer ut som en afrikansk get? Så många detaljer och funderingar som man måste ta hänsyn till – och det är det som gör det så kul! När man inte behöver motivera sina val och sina ställningstaganden så blir det lätt att man harvar på i samma gamla inkörda hjulspår.

Nej, nu är dagen snart tillända och det är hög tid att blåsa ur hjärnan med lite energisk japansk trumorkester!

Johan Levin, redaktör för arkeologerna
Mejla till Johan

Tack till alla er som kommer!

Från mitt skrivbord på konserveringsateljén har jag fram till nu haft en tråkig och ganska grå utsikt. Mitt fönster vetter mot innergården och jag ser ut över parkeringen där tjänstebilen och lastbilen står. Här står soptunnor och hit kommer leveranser av olika slag. Inget spännande att titta på, tills nu!

Nu kommer det strömmar av dagisgrupper i färgglada neonvästar, barnvagnar, skolklasser och andra besökare som ska in och titta på våra utställningar. Det är rörelse och skratt! Äppelmumsande barn som vinkar och hoppar på ett ben.

För mig är den nya tillfälliga entrén ett lyft. Jag blir glad varje dag över att det kommer så många till museet!

Hannah Carlshamre, Konserveringen
Mejla till Hannah

Som vanligt är kontoret belamrat med papper, böcker, pärmar, kaffekoppar, en drös med post-it lappar, lypsyl, en och annan frukt, tepåsar och mycket annat… Nu förgylls det också av en illorange lampa och en hel hög med tyger från 1940-, 50- och 60-talen samt ett turkost skivomslag ”Hålligång 2” med Schytts! Dessa föremål har varit en del av utställningen ”Folkhemsbygge och Rekordår” som visats på Stinsen i Söderköping under en månad! Utställningen handlade om den modernistiska bebyggelsen i Söderköping och för att illustrera tidsperioden 1945-1975 valde vi ut några tidstypiska föremål. Nu är utställningen nedplockad och jag får ett extra ombonat kontor tills dess att jag orkar släpa hem grejerna. Eller ja, Hålligång-skivan är inte min – det kanske jag ska förtydliga.

Det är mycket modernism för mig just nu. Dels arbetar jag med en kartläggning över länets bebyggelse som uppfördes under tidsperioden 1945-1975. Vi inventerar länets alla kommuner och bland annat kommer materialet att sammanställas kommunvis i rapporter. Ett underlag som kommunerna kommer att få ta del av och ha som underlag i sitt planarbete, men inventeringen ger oss också värdefull kunskap om länets byggnadsbestånd från den här tiden. Materialet kommer även att visas i länsmuseets stora utställning om modernismen som öppnar i höst! Vi arbetar också med en årsbok som handlar om den här tidsperioden. Jag ska skriva ett avsnitt om bilismens miljöer, med fokus på 1950- och 60-talen!

Nej nu får det vara slutbloggat för denna gång, nu ska fältarbetet i Kinda kommun skrivas in i datorn!

Caroline Morgansdotter, byggnadsvårdare
Mejla till Caroline

Redan mars och betydligt ljusare mornar! Skönt, men samtidigt närmar sig, i rasande takt, vernissagedatum för ett antal utställningar. Mycket ambitioner och idéer – mindre tid och pengar. Detta är nog signifikativt för hela kultursektorn och bottnar säkert i att det faktum att människor som arbetar på så kalalde intresseinriktade arbetsplatser brinner för sina arbetsuppgifter och vill så mycket.

Alltför ofta vill man mer än vad tilldelade resurser medger. Det är verkligen beundransvärt att så många kämpar på genom åren! Det har nog sin grund i en stark tilltro till vikten av det som man utför och värdet av det för våra besökare.

För en tid sedan nåddes vi av budet att en tidigare medarbetare och vän hastigt avlidit. Allt stannade till. Mycket som verkat viktigt var plötsligt inte så viktigt längre.

Han och jag sågs då och då genom åren, alltid med en förhoppning att vi snart skulle kunna umgås mer. Efter som detta inte är första gången något liknande händer borde jag lärt mig att livet aldrig har några sedan! Det finns bara en massa nu, som man bör ta tillvara på bästa sätt. Det är lätt att glömma, men jag ska verkligen försöka, med start i dag.

Mats Gilstring, formgivare
Mejla till Mats

Vad vill kineserna veta om Sverige och Linköping? Vem var den fattiga Linköpings-gossen Anders Ljungstedt som flyttade till Kina och blev generalkonsul?

Som ett led i att det i år är 250 år sedan Anders Ljungstedt föddes i Linköping kommer Länsmuseet att besöka Macaos museum för att diskutera ett eventuellt samarbete. Förhoppningen är att den kinesiska publiken ska få ta del av vårt gemensamma kulturarv i en framtida utställning.

Under 1700- och 1800-talet skeppades mängder med varor från producenterna i Kina till beställarna i västvärlden. Anders Ljungstedt blev en länk i den kedjan när han i början av 1800-talet kom till Kanton med Svenska Ostindiska Kompaniet.

När kompaniet lade ner sin verksamhet valde han att stanna kvar i Kina som handelsagent och så småningom generalkonsul. Med hjälp av den förmögenhet han byggde upp under sin tid i Kina valde Ljungstedt att starta en skola i Linköping för att fattiga barn skulle få tillgång till utbildning.

Jag sitter just nu och fördjupar mig i denne intressante mans historia inför den stundande Kina-resan. Den 21 mars ska jag och en kollega följa i Anders Ljungstedt fotspår. Det blir dock flyg istället för båt den här gången.

Anna Kufver, Kinaresenär
Mejla till Anna

Pumpar, on, off, placering
fläktar, filter, service, OVK
vatten, källor, avstängningar, ledningar, leveranser, egenkontroll, analyser/ inbrottslarm, brandlarm, månadsprov, rökdetektorer, värmedetektoer, IR, magnet, ljud, kamera
avlopp, trekammarbrunn, rengöring, spolning / elcentraler, undercentraler, gruppschema, säkringar, tidstyrningar
lås, nycklar, dörrar
räddningstjänst, SOS, larmbolag
belysning, stolpar, kupor, kronljus, parken, slottet
flaggor, hissa, hala, placering, stegar
snö, skotta, ploga, sanda, jour
skorstenar, provtryckning, sotning, värmepanna, olja
bevattning, dränkpumpar, vattenleveranser, dammar
1 blir 3+1 efter 23 år

Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det...

Nalle Puh/Jonas Alvarsson, fastighetsförvaltare
Mejla till Jonas

En ganska mörk och nedmonterad entré möter oss dessa dagar. Enbart hantverkarnas verksamhet gör sig hörd. Nu är det inte hela sanningen, eftersom det bakom kulisserna har monterats upp en ny temporär entré. Nya entréskydd har satts upp så de minsta inte ska trilla igenom räcket osv.

Samtidigt med det stora som renoveringsfirman ska göra, dyker hela tiden dessa små detaljer upp som ingen tänkt på – och som måste åtgärdas samtidigt. En typ av synergieffekt. Ja, du känner nog till problemet, gör du ordning på ena stället så tycker du helt plötsligt att det ser sunkigt ut på nästa ställe – och så är hela renoveringscirkusen igång.

Här i huset är det nästan likadant. Fast vår budget är väldigt snäv och renoveringen kan inte få springa iväg hur som helst. Därför måste vi själva göra vissa av de specialrenoveringar som inte är ekonomiskt försvarbara att lämna ut på entreprenad eller där viss specialkunskap inte finns att köpa. Allt för att du som besökare ska få ett så fräscht museum som möjligt att komma tillbaka till den 6 juni!

Roland Djerf och Hans Tillfeldt, tekniskt underhåll
Mejla till Roland

Idag är det kyligt i luften, men riktigt skönt, när jag cyklar hemifrån. Framför allt: Det är ljust! Jag har inte svårt med vintermörkret, men många i min omgivning lever upp igen när det ljusnar på mornarna, och visst är det skönt!

På museet är det full aktivitet! Det är mycket som händer i anslutning till ombyggnationen. Man kan inte gå hur som helst, plötsligt står man framför en låst dörr som spärrar den väg man ”alltid” gått! Annars är det mycket att göra som vanligt, jag blir ju alltid på något sätt inblandad i utställningarna.

Nu är det den Blå utställningen som vi letar föremål till. I samlingarna finns mycket av kläder i blått, en del möbler (tänker speciellt på en blåmålad, ganska nött, pinnstol i en mild och vacker blå färg) och glas formgivet av den annars för sitt röda glas kända Monica Bratt.

Fler utställningar: Vi ska ha en utställning om stickat och då är det ju självklart att ta fram vackra muddar, roliga strumpor och söta mönsterstickade barnkläder. Även hemstickad mer intim utrustning. Får se hur mycket som ska vara med av allt.

Igår blev jag tillfrågad om jag vill hjälpa till med en utställning om Reijmyreglas. 2010 är det 200 år sedan glasbruket anlades och det måste ju firas! Det låter roligt och glas är så vackert!

Dessutom är huvudet fullt av tankar om museets utställning om modernismen, som ska vara färdig i höst. Vårt fina hus fyller 70 år och vi uppmärksammar det som hänt under denna tid vad gäller arkitektur, föremål och händelser i allmänhet.

Bland all utställningsplanering lever jag ständigt med katalogiserandet, som avverkas vartefter och naturligtvis vården av samlingarna. Häromdagen erbjöd en vänlig dam vårt museum demonstrationsplakat från 1968! Vad det är roligt med ett så omväxlande och inspirerande jobb!

Eva Lundblad, Samlingarna
Mejla till Eva

Nu är det full fart: inom en timme har jag bokat tid med Marie Göranzon för lansering av Digitala stadsvandringar, mailat övriga inblandade om datum i maj, kollat fotograf Lars Ekelunds bilder, letat äldre bilder, ringt landshövdingens sekreterare angående fototillstånd i slottet, ringt slottsförvaltaren Daniel Biazzi, som trycker bort mig, mailat honom i stället.

Fikat hos arkeologerna och där lämnat mina överblivna julpepparkakor. Allt går åt vid det fikabordet! Pratat med slottsförvaltare Daniel Biazzi, mailat landshövdingens sekreterare igen. Vad håller jag på med!? Jo, jag försöker sy ihop projektet digitala stadsvandringar på utsatt tid.

Först läser jag in en massa fakta, sedan skriver jag ihop ett manus. Det ska läsas av en referensgrupp och korrigeringar göras. Sedan ska manuset läsas in av en av en känd person med anknytning till Linköping i en studio. Därefter skickas ljudet till Clevermedia som står för produktionen. Då startar bildjakten! Till konstrundans vandring med 27 stopp gick det åt cirka 400 bilder. Det tar lite tid innan alla är hittade, fotade, döpta, färgkodade och lagda i mappar som kan skickas till Clevermedia, som ska digitalisera och få ihop allt till en trevlig vandring.

Nu är det bäst att fortsätta bildjakten för arkitekturrundan om allt ska bli färdigt i tid. Troligen kommer vi att ha introduktion av Linköpings digitala stadsvandringar i mitten av maj här på museet. Det är här det händer nu för tiden, varje dag skriver ju Corren om museet! Det är kul att jobba här!

Eva Modén, byggnadsantikvarie
Mejla till Eva

Sportlovet har börjat och mina tre ungdomar är lediga från skolan. Har lovat att ta ledigt från jobbet i slutet av veckan för att göra något kul tillsammans. Vädret är ju som det egentligen ska vara på sportlovet, snö och sol (även om den är bakom moln just nu).

Idag är en dag på kontoret för min del annars är jag ganska mycket på möten och ute i länet. Vi som arbetar med Kulturarv Östergötland ska ju arbeta för att tillsammans med bibliotek, arkiv och andra få ut så mycket av vår spännande östgötska historia till så många som möjligt, inte minst med hjälp av modern teknik och internet.

Har precis haft kontakt med Västra Götaland. De vill komma i nästa vecka för att träffa oss och diskutera hur vi arbetar här i Östergötland. Vi har ett arbete igång sedan några år tillsammans med bland annat Länsbiblioteket som går ut på att tillsammans med de kommunala huvudbiblioteken utrusta så kallade Lokalhistoriska rum. Västra Götaland är sugna på att göra något liknande och vi har säkert saker som vi kan lära av varandra.

Nej, nu väntar lunchen på mig. Ibland är det lite sådär med vad som är kvar att äta efter gårdagens middag – har märkt att det blir allt mindre kvar överhuvudtaget ju mer killarna hemma har växt. Den här gången är dock ett undantag. En rejäl bit kebabpaj ser jag fram emot.

Dan Malmsten, Kulturarv Östergötland
Mejla till Dan

Snö och is vart man än går. När kommer våren? Som vanligt vid den här tiden infinner sig den totala ovissheten på jobbfronten, att jag aldrig lär mig. Museets arkeologiska verksamhet är helt uppdragsfinansierad, vilket är detsamma som väldigt konjukturkänslig. Ibland när det är lågkonjuktur skall det sparas på allt men ibland skall det satsas på infrastrukturen och då blir det mycket jobb för oss. Lite svårt att förstå logiken i det kan det vara. Riktigt hur det blir denna säsong är inte ännu klart, då knappt någonting är färdigbestämt ännu.

Framförhållningen hos vissa exploatörer verkar också vara sämre enligt tidens anda, vilket innebär sämre planeringsmöjligheter för oss och andra arkeologer. Sämre framförhållning och planering i hela samhället kan också innebära mindre hänsynstagande till fornlämningars förekomst i vår miljö. Innehåller miljön nuförtiden bara natur eller finns där även plats och allmänt intresse för att bevara vårt gemensamma kulturarv i form av till exempel fornlämningar? Lagar som reglerar dessa skyddsområden finns, men vilka skyddsobjekt är viktigast? Vem skall bestämma detta?

En ek har en omloppstid på i bästa fall cirka 300-500 år. En ny ek kan planteras. Ett gravfält som anlagts under flera hundra år för flera tusen år sedan kan inte ersättas. Människors tankar och seder kring gender, forntida ritualer och spår av religiösa seder och bruk är heta forskningsämnen bland arkeologer och andra kulturinteresserade människor i dag. Kan vi lära oss något om dagens samhälle och förstå vad som händer i världen om vi struntar i vår egen historia?

Nästa vecka har skolorna sportlov, då skall jag vara ledig för att vara hemma och leka med mina ponnypluttar, hoppas mina barn också vill vara med. Ut i skogen skall vi gå…

Anna Börjesson, arkeolog
Mejla till Anna

Hoppsan! Det var visst min tur att skriva nu. Det hade jag givetvis förträngt och nu är det inte torsdag längre utan fredagsmorgon. Torsdagen försvann i en enda röra av jordpåsar, hundar, historiska kartor med oläslig text och en förstudie i Norrköping.

Jordpåsarna kommer från gravfältet i Sturefors och innehåller förutom jord också brända ben och om vi har tur gravgåvor och keramik. Nu grävs gravgömmor för fullt där ute och det går minst en transport med jordpåsar om dagen in till museet. Innehållet i påsarna kommer att sållas inomhus i värme och bra belysning.

När det gäller de historiska kartorna så hänger de samman med den arkeologiska förstudien i kvarteret Varvet i Norrköping. Att läsa handstilar från 1728 kan ha sina sidor och givetvis går man bet på just det där viktigaste ordet som verkligen kommer att berätta vad en plats använts till.

Hundar – hmmm – det handlar nog mest om valpen just nu. En stolt matte kan meddela att lilla fröken Flamman kom på fjärde plats bland elva tikvalpar på en Berner Sennen-utställning i Sala i helgen. Givetvis blir det Flamman (eller Flamsan som hon ofta får heta numera) som hamnar på bilden i bloggen…

Ann-Charlott Feld, arkeolog
Mejla till Ann-Charlott

En dag ute i fält på gravfältet i Sturefors.

07:50 Anländer med bil – det snöar.

08:00 Ombytta och klara påbörjas arbetsdagen med att täcka av de anläggningar som ska grävas ut, samt uppvärmning av de anläggningar vilka ska grävas senare. Detta med hjälp av elektriska värmemattor, det vill säga de värmemattor vilka är disponibla för dagen, således inte de som frusit fast i marken, inte heller de som är kopplade till det elskåp i vilket säkringen har gått under natten.

08:30 Arbetet med att gräva ut två stensättningar samt en flatmarksgrav slutförs och arbete med att gräva ut fyra nya stensättningar påbörjas - de ytor som av värmemattor tinats är till en början lervälling men efter en del dräneringsarbete kan arbetet påbörjas.

09:30 Frukost – kaffe, mackor och en varm bod.

09:45 Arbetet återupptas – någon säger strax innan lunch ”vad bra nu blir vi klara med det här innan rasten” fem minuter senare hittas järnföremål i anläggningen och arbetet med att slutföra utgrävningen av anläggningen får vänta till efter lunch.

12:30 Lunch – mer kaffe, tacopaj och pasta med bacon, chefen kommer ut med tårta för att fira gårdagens stora fynd av mycket välbevarade 2000 åriga järnföremål.

13:15 Arbetet återupptas – hackor svingas, sten flyger och dagens vadslagning om det går för två personer att gräva ut en gigantisk anläggning på en dag visar sig falla ut till fördel för de två som grävde ut anläggningen.

15:30 Påbörjas stängningen av utgrävningsområdet. Vilket inleds med att x-antal skottkärror med jordprover samt verktyg forslas mellan utgrävningen och verktygsboden. Därefter dras de presenningar och värmemattor som finns att tillgå till de ytor som måste täckas, i syftet att skydda anläggningarna mot regn och snö samt frost.

16:15 Tillbaka på museet – trötta men med en blogg att skriva försöker vi först att hitta mer kaffe. Det misslyckades men åtminstone hittades chokladbollar vilka möjliggjorde att detta inlägg kom till.

Nathalie Dimc & Johan Klange, amanuenser

Tjäle, pudersnö, några minusgrader och ytterligare en dag till för inomhusarbete, nu med fynden från tre järnåldersgravfält; Pettekulla backe vid Klevstad i Örtomta socken, Adlerskog i Västra Eneby socken och gravfältet invid Ljungsjön i Ljung socken. Fynden är från stormskadeundersökningen av rotvältor på gravfälten, en undersökning som inleddes i höstas. I dag gjorde jag i ordning några lådor som ska skickas iväg för vidare analys.

En låda med keramikskärvor kommer att undersökas av Ole Stilborg vid Keramiska forskningslaboratoriet i Lund. Han ska försöka fastställa vilken sorts keramikkärl som de döda fått med sig i gravarna – något som bland annat kan ge viss vägledning om när graven anlagts.

Lådan med brända ben från flera gravgömmor väntar på Petter Nyberg, museets osteolog som just nu är igång med utgrävningarna vid Sturefors. Benen kan förhoppningsvis berätta för oss något om de människor som begravts; deras kön, ålder, eventuella skador och sjukdomar.

Nästa låda ska sändas i väg till Malmö museers konserveringsavdelning. I lådan finns ett litet ringspänne och två bitar bleck, förmodligen av brons. Den grågröna ytan på ringspännet visar att det kan röra sig om ett bronsföremål. Men vi är inte helt säkra, något brunrött – något som ser ut som rostklumpar – har som det ser ut – smält samman med själva spännet. Vad kan det vara?

Mikroskopet hos våra konservatorer här på museet avslöjar att det nog rör sig små tygrester, sannolikt från klädedräkten där spännet suttit, något som man vid konserveringen i Malmö får vara uppmärksam på. Har vi riktig tur kan vi kanske få veta vilken sorts tyg det rör sig om.

Titti Fendin, arkeolog
Mejla till Titti

Måndag morgon. Snö och kallt, minus 8 grader, solen stiger upp över trädtopparna i sydöst. Det känns ovanligt med en sådan morgon. Veckan börjar bra, foten känns bättre efter 2½ veckas haltande. Får ta det lugnt.

Förra veckan ingick en dags kartering i Tåby, ute på Vikbolandet. Det gäller ett gravfält med ca 100 gravar som ska detaljkarteras, sten för sten. Kyla och snålblåst, kallt om händer och fötter. Kjelle med handdator och DGPS, sattelitmottagning, allt för bästa möjliga noggrannhet. Till vår hjälp har vi Liv, PRAO från Folkungaskolan. Liv är uppfödd i Jokkmokk, så hon vet vad ordet vinter betyder.

Diskussioner och funderingar, stenar ska placeras rätt i domarringar eller i kantkedjor runt gravar. Till vår hjälp har vi äldre beskrivningar samt utdrag av äldre kartor. Uppgifter på gamla kartor kan vara nog så spännande när man kan förflytta sig 250-300 år tillbaks i tiden. Här kunde vi konstatera att år 1712 fanns på platsen två torp. Lämningar efter dessa tror vi oss ha identifierat.

Man kan fundera över om dem visste att dem bodde på ett gravfält från yngre järnålder. Om man ser på skadorna på gravarna så kanske dem visste att det var högar med begravningar. Och dem kanske trodde sig kunna finna skatter i dessa. Allt är bara spekulationer. En fortsättning kommer att följa. Gravfältet karterades inte på en dag.

Annars borras, hamras och dunkas det från övervåningen. Ombyggnad pågår. Rivning av gamla utställningar, nytt skall in. Undrar om man kommer att få någon arbetsro framöver? Man kanske får göra ett extrainlägg här på sidan framöver. Vi får se.

Anders Persson, arkeolog
Mejla till Anders

Denna dag började med den sedvanliga fredagsstädningen av ateljén. Ett trevligt avbrott i fejandet var när vår prao-elev från Folkungaskolan kom upp till ateljén igen för att avsluta sitt lilla ”gjutningsprojekt”. Hon var här i onsdags för att få en inblick i vårt arbete här på konserveringen och fick då prova på att fästa färgflagor på ett begravningsvapen, laga en reva i en målning och gjuta och förgylla gipsornament.

Nu är det snart dags att ge sig i kast med ett av de trettiotvå anvapen från Vreta Klosters kyrka som sedan augusti förra året har tagits in i omgångar för att konserveras här på museets konserveringsavdelning. Dessa anvapen tillverkades på 1600-talet för att bäras i begravningsprocessioner och sedan hängas upp i familjen Douglas gravkor.

Man kan ju tänka sig vilken pampig tillställning dessa adliga begravningar måste ha varit med alla rikt utskurna, förgyllda och bemålade vapen som helst skulle vara så många som möjligt för att visa att familjen hade adliga anor i flera släktled. (Nästa gång du besöker domkyrkan här i Linköping, lägg gärna märke till de enorma begravningsvapen som hänger där. Man kan ju fundera över hur man lyckades bära ett sådant i ett begravningsfölje.)

Familjen Douglas anvapen plockades ned i samband med den senaste restaureringen av gravkoret och har sedan 1980-talet legat i församlingshemmets källare. Nu konserveras de äntligen, det vill säga de flagande färgskikten fästes och retuscheras, vapnen rengörs och till sist hängs de åter upp i kyrkan.

Heléne Arthursson, konservator
Mejla till Heléne

Hej, jag heter Joel Hulander och går i 8:an på Folkungaskolan. Jag gillar musik och sport. Spelar bas och kan spela gitarr, trummor och munspel. Jag spelar tennis på Racketcenter, har träning på onsdagar. Jag har vart på prao på Östergötlands länsmuseum. Det har varit riktigt kul, så jag rekommenderar verkligen det. Min handledare har varit Dan Malmsten, och han fixade ett jättebra schema åt mig.

Första dagen fick jag vara hos Ellika som jobbar med Historisk Film. Då fick jag hänga med till ABF, ett företag. Där visade Ellika och jag två gamla filmer från Linköping för några pensionärer. Efter det gick vi tillbaka till länsmuseet och jag fick en liten uppgift av henne, jag skulle klippa ihop en liten film med klipp från historiska filmer, och lite ljudeffekter. När jag var klar med den så var dagen slut och jag åkte hem.

Nästa dag, tisdag, hängde jag med Dan till Kisa och var på ett möte där, på biblioteket. Efter det åt vi och sedan skulle jag titta på en massa länkar på kommunerna, för att kolla om det fanns någon bruten länk.

Nästa dag, onsdag, var jag hos Lotta, som är arkeolog. Där fick jag rengöra olika föremål som arkeologerna hade grävt upp. Ett föremål var till exempel ett mynt, en daler, från år 1718. Det var det året som Karl den tolfte dog. Det fick jag rengöra. Sedan gjorde jag klart uppgiften som jag fick av Danne.

Idag, torsdag, har jag varit med Barbro, och har haft visning för några klasser (barnen går i trean). Jag fick som uppgift att skriva om mig själv och min prao av Barbro, och sen lägga in på Länsmuseets blogg.

I morgon, fredag, vet jag inte riktigt än vad jag ska göra men jag ska i alla fall vara hos Mats. Jag har haft en riktigt rolig och trevlig prao på Östergötlands länsmuseum. Tack för att jag fick vara här!

Med vänliga hälsningar

Joel Hulander, prao

Kulturhistoriskt värde – vad är egentligen det? Som byggnadsantikvarie värderar vi ständigt vår omvärld, kulturlandskapet, gårdsmiljöerna, byggnaderna, panelen, fönstren, ja till och med fönsterbeslagen. Fornlämningar, byggnader, vägar, ortnamn och ägostrukturer bildar helhetsmiljöer som på olika sätt speglar vår historia.

Synen på och värderingen av kulturmiljöer har förändrats över tid. Förr använde man begreppet kulturminnesvård, som mer betonade enstaka monument. I dag används begreppet kulturarv som avser både materiella och immateriella värden, som bland annat omfattar traditioner, idéer och värden som vi medvetet eller omedvetet för med oss från tidigare generationer och överför till kommande generationer.

Våra byggnader, fornlämningar, dansbanor, parkanläggningar, kommunikationer, industrier med mera berättar historier och utgör därmed en väsentlig del av vårt kulturarv. Därför är det viktigt att fundera kring vad vårt kulturarv betyder och vilka historier som speglas genom vad vi väljer att bevara. För att kunna bevara måste vi våga värdera och välja. Och om vi har gjort rätt val vet vi kanske inte förrän om hundra år.

Bilden visar silobyggnaden i Vadstena. Ett värdefullt, men svårbevarat kulturarv.

Anna Lindqvist, byggnadsantikvarie
Mejla till Anna

På morgonen glider cykeln lätt över en förrädisk ishalka. Dessbättre töar det mer på gatorna i centrum, så jag kommer fram idag också. Nu är alla olater sedan julledigheten bortglömda och vardagen har tagit full fart igen. Jag ska bli duktigare på att träna i vår, för jag har köpt ett årskort på Friskis & Svettis och kan gå på hur många pass som helst.

Dagens väntande uppgifter här på den administrativa avdelningen består dels av det dagliga, alltså bokföring, fakturering, diarieföring med mera. Dessutom ska besöksstatistik för 2008 sammanställas inför årsredovisningen. Besöksantalet har ju ökat på senare tid, så diagrammen kommer att se bra ut.

Den här dagen präglas av en enda stor händelse. Kommer Obama att ena världens alla länder? Förväntningarna är stora och uppmärksamheten enorm, inte minst i det stora landet där borta. Vi hoppas alla på en bättre värld, men den måste vi ju alla hjälpas åt att skapa. Eller hur?

Ing-Marie Johansson, administratör
Mejla till Ing-Marie

Denna dag, dagen efter tjugondedag Knut, har en vardaglig lunk börjat infinna sig efter alla helger. Vintern är annars inte min tid. Har genom åren försökt att förgylla årstiden med åtminstone några vintriga hobbyer, men långfärdsskridskor, skidor och pimpelspön hänger även denna vinter jungfruligt orörda i förrådet. Därför har jag kommit på ett knep som gör livet lättare att leva. Jag har helt enkelt rationaliserat bort vintern som årstid och betraktar numera januari som den första vårmånaden och vips känner jag mig lättsinnigare. Oomtvistligt blir var dag ljusare och inom kort knoppas sälgen. Visst är det vår!

Arbetsdagen började med att jag och min chef Inger tog en tur till Hospitalsmuseet i Vadstena. Morgonsolen smälte frostnupna dikesrenar och höstsådden lyste grön på fälten. Länsmuseet är huvudman även för detta museum, vars syfte är att förmedla verksamheten vid forna Birgitta sjukhus. Här arbetar för närvarande Robban och Maria med att gå igenom Hospitalsmuseets samlingar för framtida behov och verksamheter.

Inger ville låta sig informeras hur deras arbete fortskred, jag hade i ärlighetens namn tankarna riktade på annat. För en tid sedan återfann nämligen Robban och Maria en bortglömd låda med glasplåtar (äldre tiders negativ), med patientfoton från tidigt 1900-tal. Nu hade de funnit ytterligare plåtar och jag hoppades på nya spännande vittnesmål från svunna tider (ja, jag går igång på sån´t). Det visade sig dock vara pedagogiska skiopikonbilder (äldre tiders dia), köpebilder med rätt så trista motiv; blommor, Sveriges sevärdigheter och religiösa sedeläror. Allt är dessvärre inte guld…

Men lådan med patientfoton manar till eftertanke. Vilka människoöden döljer inte dessa ansikten som likt vilsna interner blickar mot en. Personer som inte fått livets möjligheter serverade. Jag vet i ärlighetens namn inte vad vi ska eller bör göra med denna bildsamling. Men en första åtgärd är att renskriva alla påskrifter för att skapa ett sökbart register över namn, bostadsort, intagningsår etc.

Åter i Linköping och en osedvanlig lugn eftermiddag. Jag har gjort en första djupare skiss på ny hemsida för visning av museets samlingar över nätet. En sådan finns sedan flera år, men den känns i ärlighetens namn föråldrad och har med tiden blivit allt svårare att administrera.

En liten filmsnutt har jag dessutom hunnit klippa ihop. Museet arbetar sedan en tid ganska intensivt med äldre film som historisk förmedlare. Jag har förmånen att ha en tå med i det arbetet och det är rasande kul. Just den här filmen är från 1935 och skildrar det årets skolavslutning i Kisa. Filmsnutten ska visas i museets Östgötarum.

Nu är det emellertid dags för mig att packa ihop och pallra mig hemåt. Har lovat yngste sonen en stunds övningskörning, tvättstugan, cykelpunktering, handla, ja ni vet… Undrar föresten om de börjat sälja vårlökar!

Leif Wallentinsson, Samlingarna
Mejla till Leif

Så var det Knut igen och slut på julen. När jag kommer fram till jobbet idag är ljusstakarna, som har lyst ända sedan före jul, borta. Hemma packades julen ner i helgen. Lika roligt att plocka fram – lika skönt att ta bort!

Dagen ägnas åt diverse som vanligt. Universitetssjukhuset vill ha en ny utställning i ”gröna montrarna”. Anita och jag har tänkt ”Ljus och lykta” och plockat fram ljusstakar, lampor och lyktor. Text ska skrivas och kataloguppgifter kollas. Önskar finna intressanta uppgifter, som skrivits in i katalogen! Sedan ska vi utöka med några citat med ljusanknytning. Det är alltid lika roligt att visa delar ur våra samlingar. Hoppas besökarna på US får glädje av vår utställning!

I fredags fick vi trevligt tillskott till våra samlingar! En vänlig dam skänkte två dockor från 1930-talet med kläder sydda av hennes mamma, finsömmerska. Den ena var ett ”lindebarn” fullt utrustad med navelbinda, mantel, skjorta, tröja m m. Den andra hade klätts upp som sin ”mamma”, även med underkläder, bl a livstycke med strumpeband. Vi fick också figurer, djur och människor, i miniformat tillverkade i trämassa. Ingen plast där!

Dags att slå upp katalogiseringsprogrammet och sätta igång!

Eva Lundblad, Samlingarna
Mejla till Eva

Idag var nästan alla tillbaka efter den långa jul-, nyårs- och trettondagsledigheten. Det märktes på ljudnivå och spring i korridorer och personalkök jämfört med föregående vecka. Telefonen är dock fortfarande tämligen lågmäld, det vill säga det ringer inte så ofta, och antalet mejl ganska få.

Den 23 december arbetade jag också och lyckades få en del undanstökat som jag kunde ha gjort tidigare. Jag försöker bibehålla den ”exemplariska ordningen” på skrivbordet ett tag till, men sedan ramlar ärenden och uppgifter in som gör att det är svårt att hålla jämna steg.

Idag har jag ägnat stor tid åt letande i arkiv. Arkivsök är alltid inspirerande. Det ger svar på frågor och väcker nya tankar. Dessutom har jag skrivit två verksamhetsberättelser, en för Stiftelsen Medevi Brunnsmiljö och en för Östergötlands Fornminnes- och Museiförening. Trots att ett helt år gått sedan de förra verksamhetsberättelserna skrevs fanns inte så mycket att skriva om.

Inger Lindström, Samlingarna
Mejla till Inger