| I början av 1000-talet begravdes en tonårig pojke intill stormannens träkyrka. Han hade levt sitt korta liv på en gård nära Stångån. Nu var han en av många från bygden som lades till den sista vilan på den nya kristna begravningsplatsen vid kyrkan. När S:t Larsparken och S:t Larsgatan i Linköping byggdes om år 2007, fann arkeologer från Östergötlands länsmuseum hans kvarlevor. [klicka på bilderna för förstoring]
För närmare tusen år sedan byggdes på västra sidan om Stångån en träkyrka. Kanske var det en storman som lät bygga kyrkan intill sin egen gård. Träkyrkan låg på den leriga slätten, ner mot ån och nedanför åsen, där domkyrkan strax därefter anlades. Båda helgedomarna blev viktiga delar i det framväxande Linköping.
I början på 1100-talet ersattes stormannens träkyrka av en romansk stenkyrka, som helgades åt S:t Lars. S:t Larskyrkan byggdes ut flera gånger. Dagens kyrka är från början av 1800-talet. Det som återstår av den medeltida kyrkan är tornet samt murrester under den nutida kyrkans golv.
Redan på 1000-talet - under den första kyrkans tid - begravde traktens folk sina döda runt kyrkan. Platsen fungerade som kyrkogård fram till mitten på 1700-talet.
Under 2007 fick parken runt S:t Larskyrkan i Linköping ett helt nytt utseende. Samtidigt byggdes delar av S:t Larsgatan om och fjärrvärme lades ner i gatan. Arkeologer från Östergötlands länsmuseum var på plats och fann ett sextiotal gravar. Av dessa har ungefär hälften undersökts och tagits bort.
En stor del av de undersökta gravarna är sannolikt från S:t Larskyrkans första tid, mellan 1000-talet och 1100-talet. Det som pekar på det är bland annat att de döda lagts med armarna rakt ner längs kroppen, vilket var vanligt under tidig medeltid. Flera var även begravda i kistor vilket är vanligare under tidigmedeltid än under hög- och senmedeltid. Dessutom hittades fynd som knivar, bältessöljor, ringspänne i flera av gravarna. Även detta är en tradition som blev allt mer ovanlig under medeltidens lopp. Förhoppningsvis kan kommande 14C-dateringar av skeletten ge ännu säkrare dateringar.
Skeletten ska nu undersökas närmare av en osteolog (benexpert). De osteologiska resultaten beräknas vara klara i april 2008. Arkeologerna hoppas att skeletten kan ge svar på flera frågor. Hur gamla var människorna när de dog? Vad dog de av? Finns det spår av sjukdomar? Kan man se några skillnader i ålder och dödsorsak mellan kvinnor och män? Sammantaget kan undersökningarna berätta mer om människornas livsvillkor under forna tider.
Skeletten från S:t Larskyrkan ska också jämföras med de skelett som grävdes upp vid Domkyrkoparken under 2002. Finns det skillnader mellan människorna som begravdes vid Domkyrkan och vid S:t Larskyrkan? I så fall – vad kan det bero på?
Arkeologerna hittade inte bara ett stort antal skelett i schakten runt S:t Larskyrkan. Här fanns också många spår av bebyggelse. Utifrån fynd av keramik kan den dateras till 1600- och 1700-talen. Flera kraftiga stolpar påträffades i fjärrvärmeschaktet i S:t Larsgatan. Två stolpar var så välbevarade att det gick att utföra en sk dendrokronologisk datering. Det innebär att man genom att räkna årsringarna på dem kan ta reda på vilket år de fälldes. För ett par veckor sedan kom provsvaren från specialisten i Lund. Resultatet visar att stolparna är gjorda av tallar som avverkades någon gång mellan 1608-1610.
Men fyra små bitar ovanlig keramik berättar om en ännu äldre bebyggelse. Keramiken är från slutet av 900-talet. Det är tecken på att det då funnits en gård nära kyrkan– troligen en stormannagård.
TIPS! Mer om S:t Larskyrkans spännande historia finns att läsa i Sankt Lars i Linköping – en tusenårig historia av Sune Zachrisson, utgiven år 2007 av Östergötlands Länsmuseum.
|
