Välkommen som medlem i Östergötlands Museums Vänner!

Vi ordnar en föreläsning eller visning i månaden som avslutas med en gemensam måltid. Som medlem får Du också information om Östergötlands museums program. Varje år görs en utflykt i länet. Föreningen ordnar också längre konst- och kulturresor. Tidigare har vi t ex besökt New York, Paris, Madrid, London och de baltiska länderna.

Vårt främsta mål är att stödja Östergötlands museum genom förvärv av konst och kulturhistoriska föremål. Föreningen, som idag har cirka 350 medlemmar, bildades 1949.

Medlemsavgiften är 200:- per år för en person och 300:- per år för två personer med samma adress. Musei Vänners plusgiro 7685-1

För ytterligare information, kontakta föreningens sekreterare
Kerstin Nilsson, 013-13 29 69
vannerna@ostergotlandsmuseum.se

ÖSTERGÖTLANDS MUSEUM
Raoul Wallenbergs plats, Linköping, 013-23 03 00
www.ostergotlandsmuseum.se

Bengt Cnattingiuspriset

Söndagen den 11 december hälsade chefen för Östergötlands museum, Maria Jansén, cirka femtio personer välkomna till Wallenbergssalen och den sista programpunkten för året: Cnattingiusprisets utdelande. Besöksantalet har ökat på museet, berättarde Maria Jansén, och man diskuterar förlängda öppettider. Anders Senestad, Östergötlands museums styrelseordförande, gjorde en tillbakablick på Bengt Cnattingius och hans stridbara hustru Dagny. Han erinrade om hans verk och folkbildande ambitioner och om hans initiativ att 1949 bilda en Vänförening. Därefter utdelades Cnattingiuspriset som i år delades mellan två personer som kartlagt östgötska kulturmiljöer inom ramen för Länsstyrelsens kulturmiljöenhet: förre länsantikvarien Bengt Häger och förra biträdande länsantikvarien Carin Claréus.

Efter att de mottagit sina diplom höll de båda pristagarna var sin föreläsning om sitt arbete. Carin Claréus talade först om nedslag i Östergötlands kulturmiljöer ur en arkeologs synvinkel och uppehöll sig vid bland annat hällristningarna i Norrköpingstrakten, Väderstads stensträngar och Föllingsö odlingslandskap. ”Sen Carin började så har vi fått mycket att göra”, sade en gång i tiden museichefen Sven E Noreen. Därefter talade Bengt Häger om synen på restaurering genom tiderna, ”Underhålla – reparera – renovera – restaurera” med olika exempel. Båda föredragen var rikt illustrerade och gav en mycket livfull bild av arbetet inom länet. Jan Paul Strid, ordförande i Östergötlands museums Vänner, gratulerade till priset. Därefter samlades Vännerna till det traditionella kaffet med lussebulle och pepparkaka i Hagdahls kök och önskade varandra en god jul.

Peter de Wits smyckekonst

Mer än 60 personer samlades i övre trapphallen när museipedagogen Barbro Johansson och konstchefen Stefan Hammenbeck samtalade med smyckekonstnären Peter de Wit om inspirationskällorna till hans konst.Peter de Wit är internationellt känd sedan 1970-talet och har arbetat med smyckekonst sedan slutet av 60-talet.

Inledningsvis arbetade Peter de Wit i plexiglas och lackerad mässing, men numera är det i guld han skapar sina mycket fascinerande smycken, som också kan ses som skulpturer. Kuben och kvadraten har följt honom genom hans konstnärsbana och det är därför inte förvånande att han valt bildkonstnären Josef Albers´ seriegrafier med kvadratiska mönster att klä väggarna i den utställningslokal där montern med alla guldsmyckena visas.

Efter samtalet samlades deltagarna kring utställningsmontrarna med fascinerande smycken av guld, silver och andra material. Då gavs möjlighet att fortsätta samtalet med konstnären och ställa frågor direkt i anslutning till de utställda smycken.

Kvällen avslutades med en god höstgryta på övervåningen i Hagdahls Kök.

Under samma tak

Mer än fyrtio vänföreningsmedlemmar fick en mycket intressant presentation av vad en salong är av museets konstansvarige Stefan Hammenbeck. Utställningen Under samma tak är en stor samlingsutställning med 242 verk av 125 konstnärer som Östgöta Konstförening arrangerat med anledning av sitt 90-årsjubileum. Här visas bildkonst, formgivning, konsthantverk och slöjd.

Stefan Hammenbeck inledde med en historisk tillbakablick på både konstföreningen och salonger. I Paris öppnades den allra första konstsalongen redan år 1699. Första gången Linköping visade en salong, enligt vad Stefan Hammenbeck lyckats utröna, var år 1834 då Linköpings fruntimmersförening arrangerade en Konstexposition. Vid genomgången av vad som visas i denna jubileumssalong pekade Stefan Hammenbeck på de olika uttrycksformer som finns representerade.

Konsthantverk visades första gången på en linköpingssalong år 1959. På årets salong är alla sorters konstformer representerade, då man sedan några år tillbaka också har ett samarbete med hemslöjden. Stefan Hammenbeck uppehöll sig mycket kring de olika exempel på återvinning som finns utställda. Utställningen är så omfattande att man verkligen behöver besöka den vid flera tillfällen. Kvällens presentation gav inspiration till att återvända.

Vad är en ruin?

Trots konkurrens av andra aktiviteter inom museet den 20 september samlades ett 70-tal vänner i Wallenbergssalen för att få frågan "Vad är en ruin?" belyst. Lars Cnattingius gav oss några ledtrådar och vi var tämligen överens om att det oftast gäller en byggnad, oåterkallerligt förfallen och byggd för länge sedan av ett bestående material, träskjul göre sig ej besvär. Många exempel finns i Rom och Aten där man vårdar sina ruiner, även om Parthenon-frisen befinner sig i London. Ett annat exempel på förflyttning är Pergamon från Turkiet, som återfinns i Berlin. En viss tveksamhet finns inför vissa rekonstruktioner, t ex Eketorp på Öland, där man önskat ge inblick i och förståelse för vad ruinerna en gång stod för. Knossos på Kreta är en annan alltför turistig ruin, som förhoppningsvis ger inblick i hur det en gång var.

När nya kyrkan i Trönö i Hälsingland råkade ut för en brand, återanvände man koret och en del av kyrkan. Resten av långskeppet och tornet lämnades som ruin -- utan tak, vilket ytterligare är ett kriterium på begreppet ruin. Andra exempel är kyrkan i Åtvidaberg, Å gamla kyrka på Vikbolandet, Alvastra klosterruin och Vreta kloster. Dessa ger oss ytterligare ett kriterium - en ruin bör ha en viss helgd. Lars Cnattingius´ absoluta favoritruin är Almare-Stäket, uppsalabiskopens borg som Gustav Vasa lät riva.

Som avslutning visades några bilder från falska ruiner, framförallt uppbyggda i England. Men även i Sverige finns förfalskningar, en bild från Orminge-landet visade fabricerade mursprickor som nu fått konkurrens från "tidens tand". Sockerbruket i Ljung, som endast var i drift under en kort period, är ännu inte så gammal som ruin betraktat - framförallt är det inte någon del av Vreta kloster.

Bildvisningen gav mängder av impulser, frågorna blev många och diskussionen kunde ha fortsatt länge. Kvällen avslutades med en måltid i Hagdahls kök.

Föreläsning om Det nationalromantiska hemmet

Cirka 100 förväntansfulla personer, medlemmar och övriga intresserade, samlades på tisdagskvällen i Wallenbergsalen för att lyssna till Johan Knutsson, landets förste professor i möbelkultur. Utgångspunkt var ordet "hemtrefvnad", som blev ett honnörsord runt sekelskiftet 1900 och där man hämtade inspiration främst från Skansen och Ellen Keys Strand. Nära till hands ligger också Karin och Carl Larssons hem i Dalarna, men också mängder av annan dala-allmogekultur.

Många arkitekter/möbelarkitekter och konstnärer var inspirerade av allmogekulturen och ville rensa ut andra influenser (tyska) som ansågs för tunga och gav överlastade interiörer. Paralleller kan dras till vår egen tid, där heminredning verkar stå högt på agendan.

Som "extranummer" berättade Johan en del om sig själv men framförallt om det nya campus på Lidingö som hyser Carl Malmsten – Furniture Studies, en institution knuten till Linköpings Universitet och som erbjuder en treårig utbildning i, alternativt, möbeldesign, möbelsnickeri, möbeltapetsering, möbelkonservering.

Årsmöte med efterföljande föreläsning om Linköping under tidigmodern tid med fil dr Göran Tagesson

Vid årsmötet omvaldes Jan Paul Strid till ordförande på två år och styrelseledamöter på tur att omväljas blev omvalda. Styrelsen fick en ny ledamot i Lennart Tegler. Vänföreningens förestående namnändring föranledd av att museet nu heter Östergötlands museum aviserades och skall beslutas vid ett extra årsmöte den 26 april. Det nya namnet på vänföreningen blir Östergötlands museums vänner.

Efter årsmötet föreläste fil dr Göran Tagesson om hur det var i Linköping under 1600- och 1700-talen. Genom att läsa en anteckning från Domkapitlet från 1639 och referera till provinsialläkaren Hagström som verkade i Linköping under 1700-talet gav Göran Tagesson en mustig bild av hur eländigt och fattigt livet var i Linköping under dessa århundraden.

Göran Tagesson gjorde jämförelser mellan städerna Linköping, Norrköping, Jönköping och Kalmar. Han deltar för närvarande i arkeologiska undersökningar av hur staden Kalmar sett ut från 1650-talet. Alla de nämnda städerna utom Linköping fick stadsrättigheter under 1600-talet och stadsplaner med gator i jämna rutnät ritades. Linköping fick dock en gymnasieskola redan 1627 och blev säte för landshövdingen 1630. År 1628 hade staden ungefär 1000 invånare och redan 1650 bodde här 1500 personer.

Vid arkeologiska utgrävningar av stadstomter från 1600-talet har man hittat keramik, glasfönster och kritpipor och i en skräpgrop tillhörig biskopsgården också fina kakelplattor med bilder av mannens åldrar. Utgrävningarna av kyrkogården kring Domkyrkan år 2002 gav många intressanta kunskaper om gravskick från Reformationen fram till 1800-talet.

Efter den stora branden i Linköping år 1700 kom ytterligare ofärdsår med pest, krigsår och befolkningsminskning. Vid denna tid var Norrköping bättre inom alla områden och under en period landets andra stad. Först kring 1820 kom en positiv utveckling i Linköping.

Kulturarv Östergötland

Ungefär fyrtio personer samlades i museet då projektledaren för Kulturarv Östergötland, Dan Malmsten, presenterade det lokalhistoriska uppslagsverket på nätet. Projektet är ett samarbete mellan flera museer i landet men Östergötlands museum har kommit långt i sin utveckling. Man kan anmäla sin e-postadress till museet och få det nyhetsbrev som projektet ger ut fyra gånger om året.

I sin presentation utgick Dan Malmsten från ett sådant nyhetsbrev och tog oss med på en intressant genomgång av vilken information man kan finna via projektets hemsida. Här finns berättelser om speciella personligheter, filmer och kopplingar till Historiska museets databas, Riksantikvarieämbetet och till flera bibliotek. Det finns också länkar till hembygdsföreningar och man kan också söka information på olika ämnesområden. En verklig guldgruva för den som är intresserad av sin hembygd och det som hänt där.

Brian Clarkes glasmålningar

Ett 60-tal vänner bänkade sig i domkyrkan på torsdagskvällen den 27 januari för att höra Gunnar Lindquist berätta om jakten på en nutida glaskonstnär som skulle kunna anpassa sig till de olika krav som finns för utsmyckning av Linköpings domkyrka. Utgångspunkten fanns i de medeltida glasmålningar och utsmyckningar som redan finns. Redan 1939 donerade professor Risberg, lektor vid Katedralskolan i Linköping, kapital som senare utökades i hans testamente. Medlen skulle användas till glasmålningar och andra konstnärliga utsmyckningar av något modernare snitt. Tyvärr hade Riksantikvarieämbetet invändningar mot glasfönster varför inget hände före 1980 då idéerna började ta form.

Tio konstnärer inbjöds att lämna förslag till utsmyckning varav åtta lämnade in skisser. Vissa förslag förkastades direkt, men det som förverkligats är Kajsa Melantons skiss som vävts av Handarbetets vänner och Lisa Bauers graverade glasfönster. De senare valdes för att de inte inkräktade på det inkommande ljuset i Mariakoret.

Arbetet med de tredelade fönstren i transeptet, som nu utförts enligt glaskonstnären Brian Clarkes förslag, började med en inbjudan till både svenska och olika utländska konstnärer. Brians förslag var spännande och han har fått epitetet ”glaskonstens rockstjärna”. Han har bland annat utsmyckat ett katolskt kapell i Wimbledon. Konstnären är full av idéer och han hade gärna installerat glasfönster i hela domkyrkan. Gjutjärnsgallren från 1880 utgör ett hinder och måste justeras och anpassas för att Brians glasfönster skall komma till sin rätt.

De norra fönstren är andens fönster. Där finns en duva infogad utförd efter fotografier av flygande duvor. De södra fönstren är sonens fönster och där finns ett foto av en pojke som tar emot nattvardsbrödet. Där finns också eklöv avbildade, ett välvalt motiv i vårt eklandskap.

På väg till Munkkällaren, där vännerna intog en god måltid, kunde de södra fönstren beundras från utsidan. Brian Clarkes färgglödande fönster kan beundras inne i kyrkan dagtid och från utsidan kvällstid.

Kvinna och konstnär

Stefan Hammenbeck höll tisdagen den 12 oktober en offentlig föreläsning om kvinnliga östgötakonstnärer, vilken också ingick i Länsmusei vänners höstprogram. Föreläsningen var mycket välbesökt och uppskattad. Han inledde med att förklara hur hans intresse för ämnet väcktes, då han kom tillbaka till Östergötlands länsmuseum 2007 efter 20 års arbete i Västergötland och Värmland. I samband med förberedelserna av Östgöta konstförenings 90-årsjubileum 2011 kunde han konstatera att av de 1000 konstnärer vars verk man visat har 200 varit kvinnor. Stefan Hammenbeck ställde sig då frågan: Borde det inte ha funnits kvinnliga östgötakonstnärer före 1920 också? Då han började kartlägga fann han mer än 200 namn.

Stefan Hammenbeck inledde med att visa ett mycket tilltalande självporträtt av Asta Holmberg och berättade att Bengt Cnattingius speciellt hade haft som ambition att samla på självporträtt. Han nämnde också några konstnärer representerade på länsmuseet, bland andra Ulla Ruuth med sina små bilder och Lollo Holmquist som varit med på drygt 20 salonger i konstföreningens regi. Av ca 200 kvinnliga konstnärer som Stefan Hammenbeck studerat är endast ett fåtal företrädda på länsmuseet och Norrköpings konstmuseum. Karin Magdalena Arosenius, född i Norrköping 1851, hade flera utställningar i Paris. Ulrika Frederika Pasch blev 1773 invald i Konstakademin som första svenska kvinnliga konstnär. Fredrika Eleonora Bielke, död i Linköping 1808, blev hedersledamot 1773 av samma akademi. Mellan 1865 och 1870 fanns det 38 kvinnliga elever på Konstakademin. Under motsvarande tid hade Tekniska skolan (Konstfack) nästan 4000 kvinnliga lever. En konsthantverkare utbildad bland annat i Stockholm, Helga Katharina Gabriella Boström (1890-1964), hade en egen ateljé i Linköping men flyttade senare till Helsingborg. Stefan Hammenbeck både visade en förstorad bild av den lilla ciselerade silverdosan med emaljdekor hon gjort och höll den även i sin hand. Den hade otroligt vackert mönster med blommor och fjärilar. Hon har också gjort den brudkrona som finns i Lillkyrka utanför Linköping.

Efter denna inledning valde Stefan Hammenbeck att presentera fyra kvinnliga konstnärer litet mera ingående. Mary Ann Verde, gift med Leeo Verde, målade 1941 ett självporträtt med pastellkrita på japanskt rispapper. Den bilden illustrerade vänföreningens inbjudan till föreläsningen och den hänger också i länsmuseets konstavdelning. Från 1920-talet finns landskapsbilder från södra Frankrike då hon tillsammans med sin man vistades där. Hon specialiserade sig senare på porträtt och stilleben. Stefan Hammenbeck visade ett mycket intressant stilleben av henne med julrosor, snäckor och en talgoxe. 1987 hade hon en utställning tillsammans med Idun Lovén. Recensioner i Östergötland under senare år kunde vara ”njugga”. Detta kan ses som typiskt för hur kvinnliga konstnärer behandlades. På 1960-talet övergick Mary Ann Verde till att arbeta med keramisk skulptur i en mycket speciell stil, en blandning av rokoko och jugend, som väckte stor uppmärksamhet. Hon dog 1993 drygt 90 år gammal.

Inga Bagge, 1916-1988, valdes 1936 till Sveriges Lucia och var då det vackraste Sverige hade sett. Hon gick i Flickskolan i Linköping tillsammans med Idun Lovén. Hon var elev hos Leeo Verde, Otte Sköld, X:et Erixson och Bror Hjorth. Då de båda sistnämnda hade utställningar ville de alltid ha Inga Bagge med som utställare. Hon förnyade konsten i Sverige och var under 1960-talet en av de mest betydande konstnärerna. Hon belönades också med statlig konstnärslön. Inga Bagge arbetade med polykroma collage och även skulptur. En av de bilder som visades vid föreläsningen var ett stort textilt arbete. Hon har också gjort en stor skulptur av smalspårig järnvägsräls, som finns på Smedsudden i Stockholm.

Idun Lovén var jämnårig med Inga Bagge och dog också 1988. Hon var en stor personlighet och en dikt i Ferlins Kulörta lyktor sägs handla om henne. Hon var också en av initiativtagarna till bildandet av Ferlinsällskapet. Hon växte upp i Linköping och arbetade som ung som teckningslärare på Flickskolan i Linköping. 1938 studerade hon för konstnären Henrik Sörensen i Oslo. Hon studerade också hos Isaac Grünewald och fick flera utmärkelser och stipendier. 1958 tog hon över en framgångsrik konstskola i Stockholm efter Edvard Berggren. Hon tog också in rörelse, dans och film i sin undervisning. Stefan Hammenbeck visade bilder på hennes kraftfulla porträtt, målningar från kindabygden och natur som var hotad.

Svea Milton, 1917-2007, började på 1930-talet efter Flickskolan i Linköping att studera för Otte Sköld, Bror Hjorth och Isaac Grünewald. Stefan Hammenbeck har gått igenom vad som skrivits om de kvinnliga konstnärer han tog upp i föredraget. Om de omnämns är det mera i förbigående. Om Svea Milton har han hittat ett omnämnande, som han menade är typiskt, nämligen att hon var maka till konstnären Göran Folcker. Vid debututställningen 1950 fick Svea Milton omdömet att hon målade i Chagalls anda. Hon arbetade mycket långsamt och kunde hålla på med samma målning under mycket lång tid. Stefan Hammenbeck, som träffat henne privat och också ordnat en utställning med hennes målningar och akvareller i Skövde konsthall, visade flera mycket intressanta bilder, bland annat en stor akvarell med ett afrikamotiv. Stefan Hammenbeck menar att hennes bilder är en form av självporträtt. Målningen Kvinnosyn var den sista bild han visade och menade att den verkligen är ett självporträtt. Betraktaren står på samma plats som konstnären framför tvättbaljan med armarna nedstuckna i tvättvattnet med kulörtvätt. Stefan Hammenbeck menade också att det finns ett genusperspektiv i bilden, också tydliggjort genom titeln Kvinnosyn.


Jugendglas från Reijmyre

Tisdagen den 31 augusti samlades nästan 60 av vänföreningens medlemmar till en visning av den mycket vackra utställningen av glas från Reijmyre glasbruk. Gunnel Mörkfors gjorde en fin presentation av utställningen genom att berätta om de olika glaskonstnärer som arbetade på Reimyre glasbruk under tidigt 1900-tal. Genom att anknyta till tre stora utställningar presenterade Gunnel Mörkfors de glaskonstnärer som knöts till Reijmyre mellan 1901 och 1918 då det jugendglas som utställningen visar tillverkades. Inspirerade av glaskonst från Frankrike och USA började konstnärerna Anna Boberg och Betzy Ählström rita skisser till överfångsglas i jugendstil. Anna Bobergs make Ferdinand var den som ansvarade för den svenska utställningsmonter där glaspjäserna visades på en utställning i Turin 1902.

Ytterligare några kvinnliga glaskonstnärer knöts till Reijmyre under de kommande åren och vid en utställning i Stockholm 1909 visades glas av Ellen Meyer och Greta Welander. En skicklig gravör Axel Enoch Boman etsade fram de mönster som konstnärerna presenterade på sina skisser. Glaspjäserna doppades i flera olika färgbad med glasmassa och gravören slipade sedan fram mönstren så att de visades i de färgkombinationer som konstnären planerat. Ett oerhört skickligt hantverk. Motiven är ofta marina med fiskar och maneter men det förekommer också mycket blommor och djur t ex fladdermöss. På en av de utställda vaserna ser man en kvinna som plockar äpplen. Man tillverkade vaser, skålar och lampor. Den sista utställning där man visade jugendglas från Reijmyre var i Malmö 1914. Ferdinand Boberg var ansvarig för utställningsmontrarna också 1909 och 1914.

Utställningen på Östergötlands länsmuseum 2010, som uppmärksammar att Reijmyre glasbruk funnits i 200 år, visar ett stort antal skisser som klär väggarna i de två utställningssalarna. Mitt i det större rummet tronar en glasmonter i vilken ett stort antal fantastiskt vackra glasföremål i jugendstil är samlade. Genom att de är belysta inifrån eller alldeles ovanför dem framträder mönstren på ett mycket tydligt sätt. För den som inte hunnit se utställningen på länsmuseet under sommaren rekommenderas en resa till Valdemarsudde i Stockholm där utställningen öppnar den 28 september 2010.

Efter Gunnel Mörkfors uppskattade presentation bjöds deltagarna på snittar och mousserande vin. Kvällen slutade med trivsam samvaro och strövtåg i den intressanta utställningen.

Årskrönika 2010 för Östergötlands länsmusei vänner

Styrelsen har under året haft sex protokollförda sammanträden. Medlemmarna har inbjudits till åtta kvällssammankomster och en vårresa samt erbjudits möjlighet att följa med på en resa till Finland arrangerad av Östgöta Konstförening.

Årets första sammankomst var ett samarrangemang med Samfundet stiftsbibliotekets vänner, då slottsbibliotekarie Antoinette Ramsay Herthelius berättade om Bernadottebiblioteket på Stockholms slott för mer än femtio personer. Fyra slottsarkitekter har satt sin prägel på biblioteksrummet, som stod färdigt 1796 och rymmer mer än hundratusen böcker som tillhört bernadottekungarna och deras drottningar.

En snöig torsdagskväll i februari gjorde byggnadsantikvarie Anita Löfström Ek en mycket uppskattad presentation av bakgrunden till utställningen Att bygga det lyckliga samhället samt en genomgång av hur byggnadsstilen förändrats under åren 1945 till 1975. Utställningen utgjorde ett led i firandet av museibyggnadens 70-årsjubileum. Efter presentationen vandrade vi runt i utställningen där barnens 40-tal, tonåringens 50-tal, den nybildade familjens 60-tal och friluftsälskarnas 70-tal presenterades på ett mycket omväxlande och tilltalande sätt.

Vid årsmötet i mars skedde omval av fem styrelseledamöter samt revisorer och valberedning. För de 50 medlemmar som hörsammat inbjudan föreläste professorn i arkeologi vid Uppsala universitet, Anders Kaliff, om sin teori kring vem den historiska förlagan till skräckromanens vampyrgreve egentligen var. Han berättade också om den verkliga adelsfamilj med namnet Dracula som levt i Transylvanien. Deras slott blev förstört under andra världskriget, men turistnäringen försöker hålla minnet av dem vid liv. Föreläsningen berikades av ett stort antal bilder.

En härlig vårkväll i april kom 20 medlemmar till länsmuseet för att få ta del av Maria Linderströms presentation av utställningen Packa pappas kappsäck. Utställningen hade två olika huvudteman. Den ena, Bland kistor, koffertar och kabinväskor, speglade vårt sätt att packa i samband med resor under olika tidsepoker. Här mötte man också flera människoöden via de föremål som visades. Den andra avdelningen handlade om hur vi ordnat våra tillhörigheter under olika tidsperioder. Temat Livets resa uppmanade oss att tänka över vad vi själva ville packa i vårt eget livs koffert. Maria Linderströms professionella presentation gjorde att utställningen fick liv och skapade intresse.

Den 29 maj gick en fullsatt buss till Reijmyre, där hembygdsföreningens ordförande berättade om kyrkan med många utsmyckningar i glas, innan glashyttan med glasblåsning på gång visades av hyttmästaren. Resans höjdpunkt var guidningen i det nya glasmuseet. Efter lunch fortsatte resan till Risinge, där sakkunniga guider visade både Mariakyrkan från 1200-talet med sina berömda kalkmålningar och 1800-talskyrkan gjord efter ritningar av Pehr Hörberg och med en altartavla av honom. Bussresan förgylldes av Jan Paul Strids kåseri om ortnamn och Stefan Hammenbecks information om Pehr Hörberg.

Höstprogrammet började tisdagen den 31 augusti då nästan 60 av vänföreningens medlemmar samlades till en visning av den mycket vackra utställningen av jugendglas från Reijmyre glasbruk. Gunnel Mörkfors gjorde en fin presentation av utställningen genom att berätta om de olika glaskonstnärer som arbetade på Reimyre glasbruk under tidigt 1900-tal. I utställningen, som uppmärksammade att Reijmyre glasbruk funnits i 200 år, visades skisser som klädde väggarna i de två utställningssalarna. Mitt i det större rummet tronade en glasmonter, i vilken ett stort antal fantastiskt vackra glasföremål i jugendstil var samlade. Genom att de var belysta inifrån eller alldeles ovanför dem framträdde mönstren på ett mycket tydligt sätt.

Stefan Hammenbeck höll tisdagen den 12 oktober en offentlig föreläsning om kvinnliga östgöta-konstnärer, vilken också ingick i Länsmusei vänners höstprogram. I samband med förberedelserna av Östgöta konstförenings 90-årsjubileum 2011 har han kunnat konstatera att av de 1000 konstnärer vars verk man visat har 200 varit kvinnor. Stefan Hammenbeck ställde sig då frågan: Borde det inte ha funnits kvinnliga östgötakonstnärer före 1920 också? Då han började kartlägga fann han mer än 200 namn. Hans föreläsning inleddes med att han visade ett mycket tilltalande självporträtt av Asta Holmberg och berättade att Bengt Cnattingius speciellt haft som ambition att samla på självporträtt. Därefter presenterade Stefan Hammenbeck fyra kvinnliga konstnärer litet mera ingående, Mary Ann Verde, Inga Bagge, Idun Lovén och Svea Milton. Föreläsningen var mycket välbesökt och uppskattad.

En mulen torsdagskväll i november blev vi värmda och upplysta av att få vara med om ett samtal mellan glaskonstnären Berit Johansson, Gunnel Mörkfors och Inga Wallenquist i stora utställningshallen fylld av färgsprakande glasföremål designade av Berit Johansson. Utställningen gav en fullödig bild av Berit Johanssons livsverk hittills i samarbete med skickliga glasblåsare i Sverige och Italien.

Länsmuseets chef Maria Jansén hälsade drygt femtio personer välkomna till Wallenbergssalen den tredje advent. Hon berättade att länsmuseet haft ett mycket lyckosamt år där besökssiffrorna stigit till över 100 000. Länsmuseets styrelseordförande Rolf Edelman gjorde en presentation av Bengt Cnattingius innan han delade ut årets pris till stadsarkivarien Ann-Charlotte Hertz från Norrköping. Hon berättade om sitt arbete med att bevara och utveckla centrala Norrköping med sina nedlagda industribyggnader, som på ett föredömligt sätt används av universitetet och i kultursammanhang. Flera av byggnaderna är byggnadsminnesskyddade. Vänföreningens ordförande Jan Paul Strid överlämnade årets gåvor till länsmuseets chef. Gåvorna är två tavlor målade av Svea Milton, som tidigare inte funnits representerad på länsmuseet.

Alla aktiviteter på museet har avslutats med förtäring, som till belåtenhet ordnats av Hagdahls Kafé.

Östergötlands länsmusei vänner framför sitt varmt kända tack till museets personal, som på allehanda sätt berikar våra sammankomster med sina kunskaper och stöttar oss med många praktiska åtaganden. Ett speciellt tack till Stefan Hammenbeck som representerar museet vid styrelsens sammanträden.

Linköping i mars 2011

Kerstin Nilsson, sekreterare